Gamlestaden Historia

Brott och Straff Bårdskärare En färd på Säveån Från Landeri till Industri Från Stad till Utmark Gamlestaden Hamnen Handel Hospitalet Hospitalmarken Hur såg Staden ut Kristinedals Landeri Kvibergs By Kvibergs Landeri Kvibergsnäs Landeri Löst Sällskap I Nylöse Mariedals och Marieholms Landerier Musikanter Nylöse Präster och Skolmästare Rådet Skräppekärr Sävenäs Herrgård Torp och Arbetarbostäder Trolldomsrykten Tullare Utgrävningarna Väktare Ånäs Landeri

Nya Lödöse

Försök till rekonstruktion av stadsbilden mot 1500-talets slut. Klicka på bild för större

Nylöse

Ungefär där Gamlestadstorget nu ligger fanns på 1500-talet en stad, som var föregångare till vårt nuvarande Göteborg.

Den staden hette Nya Lödöse eller Nylöse. Det enda som visar var staden låg, är en minnessten 200 meter från den plats där stadens kyrka låg (nuvarande Gamlestadstorget).

Nya Lödöse hade också en föregångare, Gamla Lödöse, som låg längre norrut vid Göta älv (nuvarande Lödöse). På 1400-talet började man tala om att flytta Gamla Lödöse till en ny plats närmare älvmynningen. Att man ville flytta staden berodde bl a på att man fick betala tull till norrmännen, då fartygen skulle passera Bohus fästning, som då var norsk, liksom Skårdals skate. På vintern frös älven ibland till, så att fartygen inte kunde ta sig fram till Gamla Lödöse.

År 1473 beslöt Sten Sture d ä (den äldre), att en ny stad skulle byggas på Sävaholmen vid Säveåns utlopp i Göta älv. När man upptäckte att marken där var sank (fuktig), byggdes staden i stället på fastlandet vid Säveåns mynning mitt emot Sävaholmen (nuvarande slakthusområdet). Stadens namn var Götaholm.

För att få invånarna i Gamla Lödöse att flytta till den nya staden, gav man dem stora privilegier (förmåner), bl a 20 års skattefrihet och samma tullfrihet som Stockholm hade. Staden fick Qigabergs by (Kviberg) med åker, äng och skog samt Härianda by. Man fick också fiska i älven och hugga träd i skogen för att få ved och virke till husen.

1474 ändrades stadens namn till Nya Lödöse eller Nylöse för att staden skulle få samma handelsrättigheter i hansastäderna som Gamla Lödöse haft.

I Liibeck fanns ett stort handelsbolag (Hansan), som skötte handeln mellan länderna i norra Tyskland och i Norden. I de största hamnstäderna hade Hansan kontor, som kontrollerade handeln. (Hansan var en sammanslutning av nordtyska städer för att skydda handeln och skaffa sig ensamrätt till denna).

Staden Nylöse var år 1493 en av de fyra största städerna i Sverige, trots att den inte hade mer än ett tusental invånare. De andra stora städerna var Stockholm, Söderköping och Äbo.

År 1497 utbröt det krig mellan Sverige, Danmark och Norge. Den danske befälhavaren på Bohus fästning, Henrik Krummedike, erövrade Älvsborg. Borgarna (de som bodde i staden Nylöse) tvingades då att svära den danske kungen trohet. Nylöse slapp den gången undan förstörelse, men år 1501 råkade staden värre ut. Krummedike fick då order att bränna staden. Den byggdes upp igen, men drabbades redan år 1507 av en ny stor eldsvåda.

1521 reste sig västgötaallmogen (bönderna från Västergötland) mot den danske kungen. Bönderna samlades i Nylöse och hade sin förläggning där. De befäste Gullbergs-klippan, där Skansen Lejonet nu ligger, och rev ner många hus i staden för att få virke till befästningarna. Hövitsmannen (befälhavaren) på Älvsborg drev bort bönderna. Vid detta tillfälle brändes Nylöse för andra gången.

1523 tog svenskarna tillbaka Älvsborg, och sedan började en lugnare period för nylöseborna. Man byggde upp staden igen. 1526 besökte Gustav Vasa Nylöse och gav staden tio års skattefrihet.

1572 gav Johan III Nylöse nya privilegier, och staden fick tillbaka de landerier (gårdar) som Gustav Vasa donerat (skänkt till staden) och sedan tagit tillbaka igen. Det var tio gårdar i Härianda, tio i Kviberg och en gård i Vidkärr.

1612 intog den danske kungen Kristian Nylöse och lät döda de män som påträffades (enligt uppgift ett par hundra), trots att staden gav sig frivilligt. När fred slutits ville borgarna bygga upp den nedbrända staden igen, med Gustaf II Adolf hade då beslutat att bygga en ny stad, Göteborg, dit nylöseborna skulle flytta.

Men år 1620 bodde fortfarande en del människor kvar i Nylöse. 1624 bestämde kungen, att nylöseborna omedelbart skulle flytta till Göteborg. Om de inte gjorde det skulle deras hus rivas ned. Göteborgs tillkomst betydde alltså slutet på Nylöses 150-åriga historia.

I "Nya Lödöse tänkeböcker 1586 - 1621" kan man läsa om livet i staden. Tänkeböckerna är nästan de enda urkunder (källor) vi har som ger oss upplysningar om Nya Lödöse. De består av rådets protokoll. De är ungefär detsamma som våra dagars domböcker (rättens protokoll angående tvistemål och brottmål). I tänkeböckerna kan vi mest läsa om de mörka sidorna av livet i Nylöse. Om de skötsamma människorna får man tyvärr inte reda på mycket.

Hur staden såg ut

Området kring Säveåns utlopp i Göta älv såg på 1500-talet inte ut som nu. Älven delade sig då i två fåror. Mellan dessa älvfåror låg Sävaholmen (på vilket slakthusområdet nu finns). se karta.

Säveån delade Nylöse i två delar, så att man antingen bodde "nordan ån" eller "sunnan ån" (norr eller söder om ån).

Mitt genom staden gick huvudgatan i nord-sydlig riktning (ungefär som nuvarande Gamlestadsvägen), och från den gick mindre gator ut mot öster och väster.

Utefter älven och vid västra delen av Säveån låg hamnområdet med sina bryggor, där båtarna kunde lägga till och lasta och lossa varor.

     Kyrkans läge i dagens trafikapparat

Kyrkan låg norr om Säveån och öster om huvudgatan (nuvarande Gamlestadstorg). Söder om Säveån låg torget med rådhuset (där Gamlestadens fabriker nu ligger). På torget stod också skampålen, "kåken", där prygelstraff utdelades. Galgen, en ställning för avrättning genom hängning, stod antagligen utanför staden, där man också jordade (begravde) de avrättade. Brottslingar fick nämligen inte begravas på den vanliga kyrkogården.

Hamnområdet var bebyggt med bodar, lagerhus och verkstäder. Utefter älven gick en lång hamnbrygga. De som hade tomter vid Säveån, hade bryggor för båtar och tvätt.

Hospitalet, "sjukhuset", låg norr om stadsområdet. se karta.

Utanför staden sträckte sig allmänningen (den gemensamma marken), där borgarna hade sina kreatur på sommaren. Hästarna betade på Sävaholmen.

Runt staden fanns en jordvall, som var fem alnar hög. Utanför den fanns en tjugo meter bred vallgrav, som var fylld med vatten. Allmogen från Västergötland beordrades att bygga vallen och vallgraven. Som tack fick de tre frimarknadsdagar varje år vid larsmässotid (omkring den 10 augusti), då de fick handla med både svenska och utländska köpmän utan att betala tull och skatt. Denna marknad fanns kvar långt in i vår tid och blev av stor betydelse för nylöseborna. Bönderna förde då slaktboskap, nötter, smör, järn m m till staden.

I vallen fanns två portar, en i norr och en i söder, över Säveån ledde en bro (ungefär vid nuvarande Gamlestads bro). För att få passera bron måste man betala en avgift, ett halvt öre för varje häst. Adelsmännen slapp dock att betala. Denna bro rasade i augusti 1543, men återuppbyggdes senare.

I Rasmus Ludvigssons krönika (historisk berättelse) står det så här om denna händelse:

På S:t Larense affton skedde i Nylödöse thenne ynchelige schade, så at stadzbroen föll nedh i åen med 60 menniskier samt med en adelsfru och hennes 6 karler..."

  

Så här tänkte sig Gustaf Henrik Brusewitz den stora katastrofen i Nylöse 1543, då bron störtade in. Original i Göteborgs konstmuseum.

Vid huvudgatan låg köpmännens hus med gavlarna mot gatan. Dessa byggnader hade nedfall bara fönsterskivor, där man kunde lägga fram varorna man skulle sälja. En del hantverkare och enklare folk fick ha sina bostäder och verkstäder vid bigatorna.

På varje tomt fanns oftast flera hus: boningshus, stall, visthusbod (förråd för matvaror) och ladugård. Till varje tomt hörde en kålgård (köksträdgård), som skulle vara 18 famnar lång och 9 famnar bred.

Byggnaderna var av trä. De var en våning höga och hade taken klädda med halm, vass, torv eller näver.

Så småningom stensattes gatorna med kullersten. Rådet, som styrde staden, fick många gånger påminna borgarna om att de hade skyldighet att stensätta gatan framför sin tomt och att "broa" den, dvs lägga ut broar eller stenar, så att man kunde gå torrskodd över gatan. Man slängde • nämligen gödsel och avskräde direkt på gatan.

Rådet

Enligt stadslagen skulle rådet bestå av 6 borgmästare och 30 rådmän. Men så många fanns det nog inte i Nylöse. Borgmästarna avlönades med 100 dal er om året. Rådmännen var troligen oavlönade.

Rådets uppgifter var bl a

att styra staden,

att utfärda regler och ordningsföreskrifter för livet i staden,

att tillsätta tjänstemän,

att bestämma löner och priser,

att rannsaka (förhöra) och döma brottslingar.

Människorna verkar inte ha haft särskilt stor respekt för borgmästare och rådmän.

Borgmästaren (B) lät läsa upp en Riksens råds dom för Daniel Kroger (DK).

DK - Du har berättat orätt för rådet.

B - Det kan du inte bevisa.

DK - Det kan jag bevisa.

B - Då håller du före att jag ljugit för rådet.

DK - Det är inte bättre.

B - Är du så näsvis att du talar (anmärker) på de gode herrars dom?

DK - Du har så stor näsa som jag, om du så vore tio gånger borgmästare.

Rådet fungerade också som byggnadsnämnd, gatukontor och renhållningsverk

* De som hade olagliga bodar måste ta bort dem, annars fick de bota 40 mark.

* De som hade större kålgårdar än vad som bestämts fick bota.

Rådet försökte också få stopp på oseden att man kastade avskräde direkt på gatorna, där det fick ligga tills regnet sköljde bort det.

En man vid namn Anfast Byrsson blev tillsagd att om han kastade sin dynga på allmänningen oftare skulle han få bota tre mark varje gång.

Till sist blev man tvungen att tillsätta en särskild renhållare för att hålla gatorna rena, eftersom borgarna inte brydde sig om att följa reglerna.

Hamnen

Sjöfarten var viktig i Nylöse. Både import och export var betydande. Därför måste man ha en bra och tillräckligt stor hamn. Längs hela staden vid Göta älv hade man hamnbryggor. Även Säveån användes som hamn.

Trafiken var livlig:

Från östersjöländerna kom skutor med salt, säd, kläde (ylletyg) och kramgods (billiga varor). Från Norge kom fartyg med "bergefisk" (torkad fisk). Från Jylland i Danmark kom båtar med saltad fisk, hudar och tjära. Även från Holland och England och andra länder kom fartyg med olika varor.

Efter år 1605 tog man ut hamnavgift, "bompengar". Bompengarna beräknades efter båtens storlek. För fartyg fick man betala 4 öre, för skuta 2 öre och för båt 1 öre. Hamninloppet spärrades med en bom, som inte öppnades förrän hamnavgiften var betald.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Handel

Man mäter och väger. Källa: Olaus Magnus Historia om de nordiska folken del 3.

I Nylöse fanns många bestämmelser för handeln. För att få idka köpenskap (sälja och köpa) måste man vara borgare i staden.

En man, Ulf i Utby, hade bedrivit handel utan att ha haft burskap och fick därför bota 20 mark.

Försäljning fick ske endast från fasta bodar, på torget, vid fiskbänken och på marknaderna. Utlänningar, som kom till Nylöse, fick inte handla med varandra, bara med de bofasta.

Man fick inte idka handel utanför stadsområdet. Gjorde man det fick man betala dryga böter.

* Ingen köpslagan (handel) får äga rum med bönder utanför staden, inget köp förrän bonden kommer in på torget...

* Den som går utanför staden och köper spannmål eller annat botar tre mark och mister det han köpt.

Bönderna förde stora mängder hasselnötter till staden. Stadsborna gjorde nästan vad som helst för att få tag i nötterna. Myndigheterna utfärdade därför särskilda bestämmelser för handeln med nötter.

* ... skall vaktas på att ingen köper eller inför nötter i sitt hus nattetid, utan låter bönderna föra (sälja) dem på allmänna torg och gator.

När bönderna kom till Nylöse för att sälja sina hasselnötter möttes de utanför staden av stadsbor, som försökte tvinga till sig nötterna, ofta med hugg och slag.

En man vid namn Jöns Olsson klagade inför domstolen över stadsbornas beteende, när bönderna kom till staden med sina klövjehästar med nötter. Han berättade, hur några män tog säckarna från hästarna, slog omkull Jöns Olsson och med våld drog den ena hästen upp i en timmerhög, så att den bröt benet. Sedan stal de nötterna. Under tiden sprang några pojkar runt och satte tistlar under svansarna på hästarna, så att dessa rusade omkring och tappade klövjesäckarna. Pojkarna dömdes till spöstraff för detta, "androm till skräck och varnagel" (varnande exempel).

Rådet satte priser på varorna.

Är 1597 kostade

stralsundöl 2 öre kannan                                           

lybskt öl 2 1/2 i öre kannan                                   

rostocköl 2 1/2 öre kannan                                       

svenskt öl 1 1/2 öre kannan

(Stralsund, Lubeck och Rostock var städer i norra Tyskland, i vilka man tillverkade öl).

Rådet bestämde också att den som sålde vin, mjöd (jäst dryck, gjord av honung och vatten), brännvin eller öl under predikan skulle bota tre mark.

Ett par notiser i tänkeböckerna visar, att ett skråväsende har funnits i Nylöse. (skrå = yrkesförening)

* Blev Arvid Guldsmed tillåten att bruka sitt ämbete

och köpenskap och blev satt till ålderman (ordförande) över de andra guldsmederna.

Skräddare, tunnbindare (byttkier) och skomakare nämns också.

Tullare

Tulltjänstemannen, "Kronans tollare", var en betydande man i staden, eftersom han var ombud för staten. Han fick dock ofta sina åtgärder granskade av rådet. I slutet av 1500-talet var den stridbare Lars Christoffersson tullare. Mellan honom och borgarna uppstod ofta stridigheter. Han anklagade borgmästaren Olof Larsson för många olika saker, t ex för att borgmästaren skulle ha låtit riva ut borgarnas kålgårdar i olaglig tid, för att han hade låtit sända stadens pundare (våg) till Liibeck för justering (inställning) och för att han skulle ha sålt svenskt öl för 2 i öre kannan. Tullaren fick inte rätt i någon av dessa anklagelser. Han vägrade sedan att flytta, när ståthållaren (styresmannen) för Älvsborgs slott befallde hon om att lämna den gård han bodde på.

Det fanns en förordning (bestämmelse) som sa, att ekvirke inte fick fällas i Sverige. Därför måste man kunna bevisa, att det timmer man hade köpt, var växt och hugget i Norge (t ex i Bohuslän, som då tillhörde Norge). En borgare, Nils Andersson, anklagade tullaren Christoffersson för att ha beslagtagit timmer, som Nils Andersson hade köpt i Norge. Tullaren sa att det var svenskt timmer, men det bevisades att timret kom från Norge.

Präster och Skolmästare

Om prästerna finns inte så många uppgifter 1 rättens protokoll. Uppgifterna handlar mest om deras löner. Prästernas inkomster var små och osäkra. Borgarna skulle avlöna dem, men det gjorde de ganska motvilligt. 1587 bestämdes det att prästerna själva skulle gå omkring och ta upp "prästepengar". Det var inte alla som ville lämna pengar till prästerna, och det bestämdes därför att man skulle bota tre mark, om man inte betalade inom åtta dagar. Kapellanen (predikanten) herr Anders fick år 1601 tio daler för aftonpredikan och för predikan på hospitalet, och för "uppseende" (tillsyn) där fick han sex tunnor spannmål, ett pund smör och ett pund fläsk per år.

Folk hade inte alltid så stor respekt för prästerna. År 1588 slog mäster Hans herr Laurentius Udonis blå och blodig och fick bota tolv mark, 1592 gjorde Jon Gunnesson blodvite på prästen Lars Jute (slog honom blodig) och fick bota fyra mark.

I kyrkan hade man bestämda platser. Om man satte sig i någon annans bänk fick man bota.

* Böter skall utdömas av dem som trots förbud sätter sig i annans bänk i kyrkan, var och en skall träda-in i sin bänk...

En pojke som spelat tärning, har gripits för att sättas i halsjärn.
Källa: Olaus Magnus Historia om de nordiska folken del 3.

"Ungdomzenns uptuctare i Nylöse scolestuffe"

Man vet ytterst lite om skolundervisningen i Nylöse. Undervisningen bestod nog mest i att lära barnen att "reckna och skriffua".

Lärarna fick själva gå runt och försöka driva in sin lön av borgarna.

1587 beviljade rådet att Hans Witth skulle "antaga borgarnas barn till att lära räkna och skriva..." Samma år omtalas också Nicolaus Johannis som "ungdomens upptuktare i Nylöse" och herr Håkan som "präst och skolmästare".

Bild: Olaus Magnus Historia om de nordiska folken del 3.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hospitalet

Hospitalet, "spetalet", låg ett stycke norr om den egentliga staden i Gråbrödraklostret. Munkarna (bröderna) fick flytta därifrån för att lämna plats för den hospitalsinrättning, som skulle flyttas dit från Gamla Lödöse. Hospitalet var inget riktigt sjukhus utan ett ställe dit gamla, sjuka och fattiga människor fick komma, när de inte kunde klara sig själva. Det är inte känt om där fanns någon fältskär ("läkare") eller liknande, men man vet att där fanns föreståndare och predikant. Omkostnaderna för hospitalet skulle staden stå för. Man fick dock bidrag från staten. Vissa böter och en del beslagtagna varor gick också till hospitalet, t ex

lovade Anders Guldsmed att skänka 20 mark till kyrkan och 20 mark till de fattiga på hospitalet, om han "hädanefter, som förut skett, slår eller illa trakterar (behandlar) sin hustru".

År 1587 uppges det ha funnits 30 personer intagna på hospitalet. Föreståndaren hade uppsikt över hospitalet. Han utsågs av rådet. Man frågade om det var någon som ville åta sig denna syssla, och den som ville det räckte upp handen.

Följande föreståndare nämns i tänkeböckerna:

1587 Per Biörsson

1590 Per Kierning, rådman

1594 Sven Torstensson och Anders Bånge, rådmän

1596 Mattias Byttkier och Sven Ericsson

1600 Ivar Skräddare

1604 Bengt Uddsson

1620 Sven

När föreståndaren inte var på hospitalet fick kapellanen rycka in. Han skulle dessutom predika för de gamla där.

Bilden ovan visar "Hospitalet" som låg norr om och i anslutning till hospitalskyrkogården vid Gamlestadsvägen. Av kyrkogården, som är den äldsta i Göteborg, kan man idag inte finna ett spår.

Kronohospitalet med kringliggande byggnader och det mesta av kyrkogården försvann 1963 inför Gamlestadsvägens breddning. Kyrkogården räknade sina anor från Gustav Vasas tid, men på platsen låg tidigare ett gråbrödrakloster, vilket på kungens befallning omvandlades till hospital på 1520-talet. I början av 1600-talet revs den byggnaden och ett nytt hospital byggdes 1627, men brändes kort därefter av danskarna. En ny byggnad stod klar 1646 men även den eldhärjades. Huset på bilden togs troligen i bruk 1791-92 och fungerade som hospital till 1872 då verksamheten flyttade till S:t Jörgen på Hisingen. Sedan användes huset som nödbostad fram till sekelskiftet, varefter det såldes till en privatperson som där inredde permanenta bostäder. Huset kallades då "Speton" eller "Spettan".

Intill kyrkogården fanns sedan 1500-talet kyrkobyggnader under olika perioder. Den sista uppfördes 1832 och revs 1912. Att riva kyrkor i Göteborg hörde dock inte till undantagen. Under 1960-70-talens saneringsvåg försvann flera i t ex Haga, Annedal, Gårda, Olskroken, Landala, Olivedal och Stigberget. Den katolska kyrkan på Spannmålsgatan i Östra Nordstaden revs 1964.

1929 invigdes Gamlestadens kapell (sedermera Nylöse kyrka) i närheten av hospitalsområdet, som ännu inte utforskats av arkeologer.

 

Bårdskärare

Det fanns inte några utbildade läkare i Sverige förrän på 1600-talet. Tidigare fick man klara sig med mer eller mindre självlärda fältskärer, barberare, apotekare och andra. Fältskär betyder egentligen "en som klipper skägget i fält". Fältskärerna fick också så gott de kunde ta hand om sårade soldater. Bårdskärare betyder också "skäggklippare". Bårdskäraren hade i fält samma uppgifter som fältskären.

I Nylöse tycks det ha funnits tre eller fyra bårdskärare-stugor. Antagligen var ingen av stadens bårdskärare (t ex mäster Jöran Bårdskier, mäster Hans Neuhusen eller mäster Dönisius) svensk.

T v läkare med uringlas. T h fältskär rned kniv och salvburk.
Källa: Olaus Magnus Historia om de nordiska folken del 3.

Bårdskärarna var skyldiga att meddela byfogden (uppsynings-mannen) vilka skador de behandlade, annars blev de dömda till 40 marks böter. De hade alltså ett slags rapporteringsskyldighet.

Att vara bårdskärare var ett osäkert yrke, eftersom bårdskärarna inte fick betalt, om de inte lyckades bota patienten. I allmänhet betalade man i förskott men fick pengarna tillbaka, om man inte blev botad.

Arvodet (betalningen) för behandlingen tycks ha varit mellan 2 och 4 daler.

Jöran Bårdskier var både bårdskärare och rådman. Han omtalas en hel del i tänkeböckerna och var tydligen en stridbar man. Vid ett och samma tillfälle blev han dömd till dessa böter:

7 daler för sitt borgarskap

5 daler för att han överfallit borgmästaren

3 daler för att han ölagit tre danskar

3 daler till sin pigas lön

3 daler för att han inte infann sig i rätten

Antagligen tjänade han snart ihop dessa pengar, då det varje daq skedde så många "såramål" (blodviten och värjhugg) i staden. En gång blev han anklagad för att ha åtagit sig att göra en man frisk, vilket han inte klarade av. Han skyllde då på att han bara hade tagit patienten på försök.

Väktare

Under natten skulle säkerheten och ordningen upprätthållas av väktarna, som tillsattes av rådet. I regel var det två åt gången på ett år. Till en början måste borgarna i tur och ordning göra vakttjänst, men senare utsåg man särskilda personer. 1594 blev Casten Dragare och Tomas Oxekopf väktare. Lönen var 15 daler om året, 8 alnar tyg och 2 par skor. Väktarna gick ed på att "vara staden trogna" i sin vakt och "ropa var timme de är på vakt". Till väktarnas löner skulle varje förmögen borgare "betala i mark för varje boskap och de icke förmögna 2 öre".

"Nattetid" räknades från det att det "ringts i vård" i kyrkklockan, vanligen klockan 9 på kvällen. Då skulle all eld släckas i husen och människorna skulle hålla sig inomhus. Först efter morgonringningen fick man göra upp eld igen.

Varje timme under natten skulle väktarna ropa ut klockslagen. De tog inte alltid så allvarligt på sin uppgift, och så småningom blev det nödvändigt att tillsätta en vaktmästare för att hålla ett öga på dem. (Vaktmästaren Anders Gadh fick en daler i månaden, en hillebard (hugg- och stötvapen) och en klädning (dräkt) i lön. Dessutom skulle en rådman varje kväll kontrollera stadsvakten. Vid vissa tillfällen utökades vakten till sex man, och 1587 bestämdes det, att varje söndag, så länge gudstjänsten varade, skulle tolv man hålla vakt omkring staden.

I föreskrifterna för vakten står bl a att den som gick av vakten innan förmannen "brutit av" skulle straffas enligt lag och att den som försummade sin vakt skulle bota tre mark. Alla väktare skulle hålla sig med goda värjor.

Det kom många klagomål på väktarnas sätt att sköta sitt arbete. De uppträdde ofta berusade och provocerande (utmanande). Jöns Sparres tjänare klagade på att väktarna stupfulla kommit in till Erik Nilsson på natten och överfallit honom och slagit "knäpp för hans näsa". Pavel Börjesson klagade över att väktaren Anders Gunnesson i berusat tillstånd kastat sitt spjut mot Påvels dörr. Anders sade att han "tyckte att någon sprang över vägen" och att han ville se vem det var.

 

 

 

 

 

Stadsmusikanterna

De spelemän man känner till är

Jöran Harpespeler

Olof Speleman

Lars Speleman

Bengt Speleman

Börje Trumslager

Per Trumslagare

Musikanterna tycks ha varit lite oroliga av sig enligt tänkeböckerna.

Jöran Harpeslagers hustru och Lars Spelemans hustru botar för oljud. Böter vardera 3 mark.

Lars Speleman spelat på böndagen, när folk var i kyrkan. Böter 40 mark.

Börje Trumslager avrättas för våld mot bönder på marknadsplatsen.

Kanske fanns det också någon ordentlig speleman i staden men det får vi tyvärr inte läsa om i tänkeböckerna.

 

 

 

 

 

 

«Där vankar mycket löst sällskap i Nylöse»

skrev Gustav Vasa 1526 till ståthållaren på Rivsborg. Den ene efter den andre utvisades från staden eller straffades på annat sätt för sin brottslighet. Gröna Malin fördes 1594 inför rätta. Hon hade flera gånger förut blivit förvisad från staden, bl a för snatteri. Hon blev nu utvisad igen och dömdes att mista livet om hon kom tillbaka. 1621 sattes Anna Holgersdotter i stadens halsjärn för att hon inte lämnat staden såsom det bestämts.

Trolldomsrykten i Nylöse

Att bli beskylld för trolldom eller för att ha förbindelse med trolldomskunniga personer var allvarliga saker för 1500-talets människor. De flesta människor var övertygade om att trolldom existerade. Det pratades en del i Nylöse om Erik Björsson, som var en riktig bråkmakare, och om hans förbindelser med trolldomskunnigt folk. En kvinna, Elsa Dussa, kallades till rådet för att utfrågas om vad hon visste om detta. Hon berättade mycket om Erik Björsson tex att en präst varit Björssons trollkarl och att Björsson ofta slagit henne (Elsa Dussa) blå och blodig och ville truga (tvinga) henne att bruka trolldom. Hon talade också om att han hade använt en senapskvarn och malt avigt med tre små klutar (tygstycken) av Elin Rafaelsdotters kläder för att hon skulle komma till henne och att han haft en svartkonstbok (trollkonstbok) i vänstra handen. Hon tillade att "Kerstin under berget" tog ett strå ur Eriks tröja och sa, att det var insatt där för att skada honom. Erik bekände att Kerstin hade varit hos honom några gånger. Kerstin hade också lovat honom att koka en dryck, som skulle göra honom frisk igen. Hon skulle ta något från en kvinna, som hade ett nyfött gossebarn, och låta det sjuda (koka). Erik erkände att han fått en dryck som han blev mycket sjuk av.

Erik Björsson dömdes 1594 till att bota 60 mark. Om han inte kunde betala böterna skulle han stupas vid kåken (få spöstraff). Han skulle dessutom förklaras ärelös och förvisas från staden.

Elsa Dussa dömdes för sitt lögnaktiga tal och för stölder hon begått till hudstrykning vid kåken och förvisning från staden.

Brott och Straff

överfall, slagsmål, stöld, dråp och andra brott skedde så gott som dagligen i staden. Slagsmål och "såramål" betraktades inte som något särskilt anmärkningsvärt. Vid denna tid gick ju både borgare och väktare beväpnade och det behövdes inte så mycket för att någon skulle dra sin värja. Om slagsmålet slutade med att någon blev liggande på gatan eller måste föras till fältskären, drogs saken inför rätta. En orsak till att det blev så många slagsmål var att man drack oerhört mycket öl och brännvin på den tiden, (ölet hade mycket högre alkoholhalt än idag!) Att man drack så mycket öl berodde bl a på den salta kosten (salt kött och salt fisk).

Kronans karlar (soldaterna) fordrade 4 liter öl om dagen per man och 5 liter på söndagarna, annars klagade de över att de inte Kunde uppehålla livet.

De bildade klasserna, t ex prästerna, drack också gärna rusdrycker och var inga goda föredömen.

Under åren 1586 - 1621 utdömdes i Nylöse straff för ca 350 slagsmål

90 "såramål", därav 30 med dödlig utgång

36 dödsdomar avkunnades

25 personer dömdes att "stupas vid kåken" (spöstraff) 1 fick örat avskuret

1 sattes i halsjärn (järnring med gångjärn. Med halsjärnet fästes brottslingen vid skampålen) 63 blev utvisade från staden

Böter utdömdes dessutom för många andra mindre förseelser. Detta hände under en tidsrymd på ca 35 år i en stad med ca 1000 vuxna invånare.

Straffen var av många olika slag:

Dödsstraff: hängning, "galge och gren"

halshuggning med yxa halshuggning med svärd (ansågs hedersammare än yxa) stegel och hjul, "rådbråkning".

Kåkstrykning: "att stupas vid kåken", offentligt prygel straff (utfört där folk kunde se på) vid skampålen, "kåken".

Stympning: avskärande av det ena el båda öronen Brännmärkning med stadens märke på skuldran.

Förvisning från staden eller landet under viss tid

Bötesstraff

Att bli förklarad ärelös

"Praktiska straff": att stenlägga gator, att bygga stenmur kring kyrkan, att göra skor till väktarna osv.

Fängelsestraff förekom inte i Nylöse men medan man väntade på rannsakning (förhör) kunde man få sitta i rådhusets "kista" en kortare tid. "Kistan" var ett källarrum, där det på vintern var så kallt att det hände att den häktade förfrös fötterna.

Avsikten med straffet var på den tiden inte att försöka förbättra brottslingen utan att låta honom lida samma onda som den som utsatts för hans brott, "öga för öga, tand för tand, liv för liv".

Brott som man blev dömd till döden för var bl a mord, dråp, förfalskning och stöld. Enklare slagsmål kunde sonas med böter.

1590 hade Bryngel Olsson och Anders Svensson Mattzskåll mördat en krämare (handlande), hans dräng och hans kokerska och stulit 120 dal er, 6 stycken tyg och 2 guldmynt. De togs fast, mutade sin fångvaktare med ett silverbälte, rymde men togs fast igen. De dömdes att mista liv och gods.

Grevinnan Ebba Månsdotter på Lärjeholm hade år 1591 en tjänare som kallades Snappe Bengt. Han hade utan tillstånd skjutit några djur på grevinnans mark. Grevinnan fick reda på det och skickade en annan tjänare, Sven Berna, efter honom. Snappe Bengt sköt då ihjäl Sven Berna med tre skott. Snappe Bengt dömdes till döden för detta.

Om man inte tog varning kunde det gå som för Per Hansson. I april 1598 blev han fast för att ha stulit en silverring, mjöl och lite mat. Han benådades till "skäligt straff" nämligen hudstrykning av mästermannen (bödeln) på rådhuset och förvisning från staden.

Efter en månad kom han tillbaka, begick nya stölder och blev för andra gången benådad från avrättning och utvisad från staden igen. "Men kommer han tredje gången igen med stöld och annat skälmeri, då skall han straffas utan all nåd" står det i tänkeböckerna. Efter ett par dagar togs han fast för tjuveri för tredje gången och dömdes till döden.

Andra exempel på hårda straff:

1597. Anders Andersson hade stulit en oxe med hjälp av sin hustru. Anders dömdes till "galge och gren". Hustrun blev benådad för sina små barns skull men blev förvisad från staden.

När det gällde barn, kunde föräldrarna få utföra straffet. En pojke hade stulit nålar och tyg i en bod och sålt det. Det beslutades att hans far skulle "slå rygghuden" av honom i vittnens närvaro.

Väskryckning förekom tydligen redan på den tiden. Två män och en kvinna dömdes att stupas vid kåken och till förvisning för att de skurit tre pungar (penningbörsar) från olika personer.

Förfalskning, olaga mått m m

Där man gjorde affärer var det inte ovanligt att man fifflade med mått och vikt. En del människor förfalskade också mynt. Oftast var förfalskningarna så klumpigt gjorda att de upptäcktes. Dryga böter utdömdes för enklare förseelser och dödsstraff för upprepad förfalskning.

Wilhelm Kramare tillverkade falska mynt, bl a genom att klippa bitar ur en kopparkittel. Han dömdes att mista liv och gods. Börje Gunnarsson sålde sill i en tunna med dubbla bottnar. Han blev dömd att bota 80 daler.

Utgrävningarna

Är 1914 skulle man fastställa en stadsplan för att bebygga markerna norr om Säveån.

Eftersom man visste att Nya Lödöse en gång hade legat där, beslöt stadsfullmäktige att anslå 5000 kronor "i och för undersökning rörande förekomsten av fornminnen å platsen för det forna Lödöse".

Utgrävningarna ägde rum under åren 1915 - 1918.

Många fynd gjordes.

 

 

 

 

 

 

 

Från landeri till industri

År 1624 flyttade(s) de sista borgarna från Nya Lödöse till Gustav II Adolfs Göteborg vid Otterhällan. I en beskrivning av striderna mellan svenska och danska trupper vid Gamlestadsbro 4-6 augusti 1645 nämns en kyrkoruin och rester av hus och jordvallar. Några decennier senare finns knappast några rester av den nedlagda handelsmetropolen, även om vallarna var synliga vid Gamlestadstorgs östra sida ända in på 1930-talet. Flera av härförarna från striderna på 1600-talet har fått ge namn åt gatorna i Gamlestaden, t.ex. Lars Kagg och Harald Stake.

Från Stad till Utmark

Det nuvarande Göteborg grundades på Nya Lödöses utmärker och fick överta den nerlagda stadens landområden, rollerna blev alltså ombytta.

Gustav II Adolf lockade holländare till Göteborg inte bara för att bygga staden utan också för att utveckla jordbruket. Holländska bönder arrenderade stora delar av stadens mark för att odla och hålla boskap till borgarnas försörjning.

Den på detta vis använda marken kallades landerier. Men redan i slutet av 1600-talet hade de flesta landerierna tagits över av magistratens medlemmar, d.v.s. stadens beslutsfattare. De bestämde att rätten till arrende skulle förbehållas dem själva.

Man lät uppföra herrgårdsliknande byggnader på landerierna och det är dessa som numera kallas landerier. Några lever kvar endast som namn, t.ex Kristinedal och Marieholm, medan andra är bevarade såsom Kvibergsnäs och Bagaregården. I slutet av 1800-talet löste staden in de flesta landeribyggnaderna medan några såldes.

 

Utsikt från Kviberg mot Göteborg 1801. Närmast Mariedals landeri (där SKF nu ligger) och längre bort Ånäs landeri (vid nuvarande Gamlestadens fabriker). Längst t v Gästgivaregården på Redbcrgct. GUM.

 

 

 

 

 

 

 

 

Kvibergs By

Kvibergs by, eller Quighuberg som det heter när det första gången omnämns 1353, hade tillhört Nya Lödöse. När marken sedan övergick i Göteborgs ägo blev den landerimark och så småningom till landerierna Kviberg, Kvibergsnäs, Gamlestaden (även kallat Mariedal) och Marieholm. Oklarhet har rått om Hospitalsmarken och delar av Skräppekärr hörde till Kvibergs by. Över huvud taget är ägo- och arrendegränser oklara och kartor saknas i stor utsträckning.

 

 

 

 

 

 

Kvibergs Landeri

Kvibergs landeri arrenderades först av holländska bönder, sedan av olika magistratspersoner. J J Ekman var den siste landeriägaren. Området övertogs 1890 av Kronan som där byggde kaserner för Göta Artilleriregemente.

När de nya kasernerna i ståtlig riddarromantisk stil invigdes första oktober 1895 sade regementschefen greve Hamilton bl.a.:

"Då regementet nu inflyttar i sin nya boning (...) och får nya grannar, så må man hoppas att det skall veta att iakttaga ett goda krigsmän värdigt uppträdande och från första dagen bemöda sig om att vinna sina nya grannars förtroende och välvilja. Det bör göra sig värdigt, del. stolta och vackra hem, som Konung och riksdag med stora uppoffringar skaffat detsamma. Dessa uppoffringar medföra förpliktelser, som vi böra fylla genom att förskaffa oss stridsduglighet. till den dag, Han kan komma då vår Konung kallar oss till vapen för Sveriges ära och självständighet."

Så här skriver regementschefens hustru samma dag i sin dagbok:

"Överstinnorna Braune, Geijer och jag åkte tillsammans ut (...) Frän chefskansliet som är beläget i tornrummet sågo vi regementet komma lagande med trummor och spel. (...) Man slöt med 'Vår Gud är oss en väldig borg' och Kungssången. Efter högtidligheten intog damerna choklad i officerarnas trevliga våning."

När regementet flyttade in blev det gamla landeriets byggnader, såväl villan Bellevue, som brann ner 1970, som torpen, till bostäder för officerare och andra stamanställda. Efter nästan hundra år lämnade militären kasernerna 1994. Huvudbyggnaden har tagits över av idrotts och förningsförvaltningen. I området finns nu skiftande verksamheter, däribland vandrarhem, skola och militärmuseum.

Kvibergsnäs Landeri

Kvibergsnäs har varit bebyggt sedan slutet av 1600-talet. Den nuvarande mangårdsbyggnaden uppfördes 1801.

Kvibergsnäs kan sägas vara det sista landeriet i den meningen att här bedrevs jordbruk långt in på 1900-talet och såväl flyglar som ekonomibyggnader finns fortfarande kvar.

 Den nuvarande mangårdsbyggnaden uppfördes 1801.Tillsammans med de två flyglarna bildas en välbalanserad ensemble alldeles vid Säveån.

Den släta träpanelen med sin ljust gula nyans, gavelmotiven och pilastrarna vittnar om att förebilderna var byggda i sten.

Restaurering av ekonomibyggnaderna har utförts som sommarpraktik av arkitektstuderande.

Göteborgs Stad äger och förvaltar nu byggnaderna som ingår i kommunens bevaringsprogram för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

 

 

 

 

 

 

 

Mariedal och Marieholms Landerier

Landerimarken utanför Nya Lödöse på norra sidan av Säveån delades 1611 i två landerier; Gamlestaden (Mariedal) kallades den östra delen och Marieholm den västra.

Gamlestadens landeris huvudbyggnad låg inne på SKFs nuvarande område. Både Gamlestaden och Marieholm arrenderades till en början av holländare. Att deras jordbruksmetoder var framgångsrika och manade till efterföljd omvittnas av Marieholms senare brukare.

I slutet av 1700-talet skrev Johan Jacob von Holten, tysk invandrare och far till den von Holten som grundade Gamlestadens första skola:

"Nu begynte jag med all styrka odla derwid belägna Stora Holmen på Holländskt vis(...) och jag skördade en wälsignad frukt for all möda kostnad och besvär. (...) Så att det wackra Marieholm genom flit och odling är nu ganska lättbrukat och mestadels sä let som en smörgås."

 

Marieholms landeri. Foto 1922. GHM.

Fram till 1938 kunde gamlestadborna köpa sin mjölk pä Marieholms gård. Då revs Marieholms huvudbyggnad som läg väster om Gamlestadsvägen mittemot nuvarande Gamlestadens Fabriker.

Den mark som von Holten och andra så framgångsrikt dikade ut, vallade in och odlade, så att man inte längre anade att den delvis bestod av öar, har idag blivit ett område för industri, lager och handel, som 11 e 11, avskärmat Gamlestaden från närheten till vattnet.

Numera utgör slakthusets gamla byggnader från 1905 en kulturhistorisk förgrund i utsikten bort mot Marieholms oöverskådliga industriområde.

Från Marieholm avsöndrades Mariebäck som en egen gård. Det var på dess mark som Gamlestadens första skolhus fanns. Det användes fram till år 1901, då Kvibergsskolan stod klar. Den ersatte även det skolhus som Kvibergs siste ägare Ekman låtit bygga 1875.

Det ekmanska skolhuset, även kallat Beateborg, ligger i södra kanten av det område som i mitten av 30-talet blev Kvibergs kyrkogård, bredvid kyrkogårdsförvaltningens nya byggnad.

Kvibergsskolan, som revs 1959, låg vid Artillerigatan där SKFs område idag slutar.

Lödöseskolan, den gula träbyggnaden som utgör en del av Gamlestadsskolan, togs i bruk 1921.

Även landeriet Waterloo avstyckades från Marieholm. Det inlöstes 1902 av Göteborgs Stad och gården revs 1950.

Såväl Waterloo som von Holten har fått ge namn till gator inom Marieholmsområdet.

Hospitalmarken

Hospitalsmarken var inget landeri. Den hade fått sitt namn av det sedan 1528 där belägna hospitalet. Hospitalsbyggnaderna eldhärjades många gånger, bl. a. brändes de av danskarna 1645.

Den sista byggnaden, som revs 1963, var från 1800-talet eller slutet av 1700-talet. Den användes som vanligt bostadshus sedan hospitalet I872 flyttat över till Hisingen och blivit till S:t Jörgens sjukhus. Carl von Linné besökte hospitalet 1746 på sin västgötaresa. Hans målande beskrivning citeras ofta:

"Hospitalet, som födde 78 olyckliga personer, låg vid vägen hoilover Sahlgrens sköna sockerbruk; man säg det tydel igen, varut,i en lyckelig skiljes från en olyckelig. Runkar en skruv i hjärnan stapplar strax förnuftet; lyckelig den som lärt tänka likt med de meste... 1 lär sägs Christina Utfall, vars skruv blivit förryckt på ett olyckat skepp. En Marit Månsdotter som för giftermål i 12 år varit melankolisk. En Cedercrantz som ej kunnat tänka lika med andra, fast han i ett inneslutet rum fått betänka sig uti 32 år. En magister Winterkorn, som gärna velat hava bröd men ej köttet, och alltså mistat bägge, vilket han i 23 år beklagat; denne hade förgätit världen, mer än sitt latin, vilket han talade, som en Tullii lärjunge. En Eric Engelbrektson, hade som en tiger, över 20 år legat naken, innesluten i en krubba på t- räga 1 ler, var dock köttfull och stark; fast han iså många år varit utan motion."

När den första Hospitalskyrkan invigdes 1627 var Nya Lödöse redan borta. Hospitalskyrkan revs 1791 då den bedömdes vara onödig. Men de boende kring Hospitalet blev fler och 1832 var den andra Hospitalskyrkan färdig.

Det var dock inget lyckat bygge utan efter att ha stått oanvänd länge revs den 1911. Nuvarande Nylöse kyrka som ligger där Alekärrs gård fanns innan, invigdes 1929 under namnet Gamlestadens kapell. Däremellan hade den 1883 tillkomna S:t Pauli kyrka varit dåtidens Gamlestadbors församlingskyrka.

När såväl Kortedala som Bergsjön och tidigare även områdena söder om Säveån avsöndrats från Gamlestadens församling ändrades namnet 1969 till Nylöse församling.

Skäppekärr

Äganderätten till Skräppekärr, området nedanför Storeberg mellan Hospitalet och Lärjeholm tvistades det om i 200 år innan gränsen mot Lärjeholm fastställdes så att marken kom att tillhöra Göteborgs stad.

På denna mark byggdes under 1890-talet ett för sin tid mycket avancerat vattenverk, Alelyckan. Det har sedan byggts ut och moderniserats i flera omgångar för att klara stadens till synes omättliga vattenbehov.

Numera är det kompletterat och sammanlänkat med Lackarebäckens vattenverk. Alelyckans gamla byggnader är, i den nu gällande stadsplanen för Alelyckans industriområde, kulturminnesmärkta.

Detta gäller även Skräppekärrs renhållningsverks arbetarbostäder från 1920-talet, de fyra stora villorna strax söder om Ale-lyckan, liksom Lärje gamla stationshus på ängen på andra sidan j vägen.

En milsten från 1724 står här vid vägen och från bron över  Lärjeån kan man se den gamla valvbron av sten.

På andra sidan  Lärjeån, alltså utanför Gamlestadens område, ligger Lärjeholms gård. Den brändes 1645 av danskarna och de äldsta delarna av de nuvarande byggnaderna är troligen från tiden strax därefter.

Gården är byggnadsminnesförklarad av Riksantikvarieämbetet sedan 1975 och ägs av Göteborgs Stad.

 

 

 

 

 

 

 

 

Ånäs landeri och Sahlgrenska Sockerbruket på 1830-talet. GHM.

 

Ånäs Landeri

Söder om Säveån fanns Ånäs landeri, först brukat av holländare, sedan arrenderat av släkten Sahlgren i över 130 år.

Landeriets huvudbyggnad låg där Gamlestadens Fabriker nu är. Bröderna Niclas och Jacob Sahlgren fick 1729 kungligt privilegium på ett sockerraffinaderi.

Det innebar att de under 25 år var skyddade mot konkurrenter inom ett område av 30 mil. Ånäs sockerbruk, en imponerande anläggning i åtta våningar intill landeriets huvudbyggnad, stod klar 1733.

Efter diverse ägarskiften blev det gamla sockerbruket så småningom en filial till Rosenlunds spinnerier och 1881 eget bolag med namnet Gamlestadens Fabriker AB.

Hur den unge ingenjören Sven Wingqvist konstruerade det sfäriska kullagret för att lösa problemet med ständigt kärvande maskiner i Gamlestadens Fabriker, är ett av de mest kända kapitlen i svensk industrihistoria.

På Mariedals landeri startade så SKF 1907 med kapital från Gamlestadens Fabriker. Den allra första byggnaden, "råttboet", finns inte längre kvar.

Den äldsta bevarade delen av den gamla huvudbyggnaden mot Hornsgatan är byggd 1909, den pampiga fasaden mot Artillerigatan kom till 1910-12.

På 1920-talet gav SKF i sin tur upphov till Volvo, som startade i en nyss uppköpt och nerlagd kullagerfabrik på Hisingen.

När Alexander Odhngr tvingades lämna S.t Petersburg 1917, vände han sig till sin kusin Sven Wingqvist.

Så kom det sig att General Odhners tillverkning av räknemaskiner etablerades vid Gamlestadsvägen i det hus som numera i om- och tillbyggt skick används av SAAB.

Kristinedals Landeri

Kristinedals landeri, även det under 1600- och 1700-talet arrenderat av släkten Sahlgren, hade sin huvudbyggnad söder om Säveän och öster om Gamlestadsvägen. I närheten ligger idag SKFs fritidsanläggning som fått överta namnet. Landeriets huvudbyggnad revs först 1960.

Sävenäs Herrgård

Sävenäs säteri eller herrgård fanns också inom det område som idag tillhör SKF. Här startade 1874 Säfveåns Trävaruföretag. Det var i början av seklet landets största exportör av sågade och hyvlade brädor. Man övergick sedan till lådtillverkning. Delar av denna industrianläggning fanns kvar inom SKFs domäner till slutet av 1980-talet. Sävenäs herrgård renoverades 1987 och innehåller nu möteslokaler och SKFs museum och kallas kort och gott Herrgården.

En färd på Säveån

För den som inte hade tillgång till häst och vagn, och inte var så fattig att bara apostlahästarna gällde, var ångbåten från Kviberg till Lilla Bommen det naturliga sättet att ta sig till staden. Så här skildrar en ung officersvolontär från Kviberg den resan kring sekelskiftet:

"Färden går först förbi Bellevue, Kvibergs gamla landeri, Officersvillan och landerierna Gamlestaden (Stallmästargården), Mariedal och Marieholm, alla dessa på höger hand.

På vänster hand ligger Sävenäs och Christinedal. Ibland närmar man sig någon brygga, där det i vanliga fall brukar stå någon och vänta på båten. Om det händelsevis inte skulle finnas någon, blåser kaptenen energiskt i ångvisslan och lägger avvaktande bi. (...)

Tio öre kostar enkel resa. Så kommer man till Gamlestadsbro. (...) Då bron passerats, har man Marieholm till höger och Gamlestadens Fabriker till vänster.

Seglatsen går nu mellan öppna vassängar, där bebyggelse, trädvegetation och bryggor saknas och där ån lugnt flyter fram mellan de gröna fälten.

Stämningen är densamma som vid färd på en holländsk kanal. Inför den annalkande skymningen låter kaptenen tända lanternorna. Så passeras gasverket och båten sticker ut i stora älven. (...)."

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gamlestadstorg vid Artillerigatan 1915. Foto Sixten Strömbom. GHM.

Torp och Arbetarbostäder

När det gäller livet på landerier och herrgårdar finns det noga dokumenterat. Teckningar, målningar och även foton och massor av skriftligt material gör att det går ganska lätt att göra sig en föreställning om de välbeställdas liv på dessa egendomar.

Men större delen av gångna seklers gamlestadsbor var torpare, drängar, pigor, tjänstefolk och så småningom fabriksarbetare.

Deras historia är betydligt svårare att hitta. Maten de producerade är uppäten, tyget, garnet, fisknätet, lådorna, räknemaskinerna, kullagren m.m. de tillverkade är förbrukade, deras bostäder är nästan alla borta. 

Men flera torp, gårdar och andra bostadshus från 1700- och 1800-talet fanns kvar långt in på 1900-talet och ännu finns de som kan berätta om de gamla husen.

På foton kan man se torpen vid Gamlestadstorg och på nuvarande Kvibergs kyrkogård t.ex. Höjden, Olstorp, Anderstorp och Trekanten.

Skräppekärrsområdet eller Lärje som det också kallades bodde många familjer långt in på 1900-talet t.ex. i torpen Ljungslätt, Erikslund, Intagan, Klinten, Holmen och Nybygget.

Kvar i dag finns Hultås och Kristineberg.

Det gamla affärshuset Sofielund är renoverat av ägaren Göfab. Här bedrevs lanthandel till 1960 och i Marielundsskolan snett över Gamle-stadsvägen började barnen i Lärje sin skolgång.

När industrin började växa fram på landerierna måste man även bygga bostäder till arbetarna. Gamlestadens första arbetarbostäder var envånings trähus som flyttades till Gamlestadens Fabrikers område från Rosenlunds spinnerier i Annedal.

Kring sekelskiftet byggde Gamlestadens Fabriker nya bostäder i sten. De stod kvar ända till 1956.

Från 1900 och fram till 1906 bebyggdes kvarteret Abborren med bostäder och mindre arbetsplatser, bl.a. tvättinrättningen Gloria.

De små lägenheterna låg runt trånga gårdar med gårdshus. Det gällde att få plats med så mycket som möjligt.

Kvarteret Abborren revs i slutet av 60-talet och området används nu som parkering i anslutning till SKFs entré vid Hornsgatan.

Industrialismen och den därav följande inflyttningen till städerna ledde till en svår bostadsnöd med utrymme för spekulation som kunde leda till än större misär.

Såväl stadens styrelse som dess mer välbärgade borgare var väl medvetna om problemen.

De senare bildade olika välgörenhetsstiftelser. I Gamlestaden uppförde Emily Dickssons stiftelse 1916 elva envånings trähus och på 30-talet tillkom tre tvåvåninghus.

Stiftelsen syfte var att "bereda sunda och billiga bostäder åt barnrika familjer i Göteborg". De flesta av envåningshusen och ett tvåvåningshus finns kvar och är renoverade. De ingår i kommunens bevarandeprogram för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

När stadsplaneingenjör Albert Lilienbergs stadsplan för Gamlestaden fastställdes 1917 hade bostadsbyggandet kommit igång på allvar.

De hus som idag präglar stadsbilden i Gamlestaden är byggda från 1915 och fram till 1960, det mesta enligt Lilienbergs stadsplan.

Ovan är från Gamlestaden historik och arketekturguide

 

 

 

 

 

Ett genuint affärsområde endast ett stenkast från centrum. Torget är ett större köpstråk längs Redbergsvägens båda sidor. I Olskroken står ett tjugotal butiksverksamheter till ditt förfogande med ett brett sortiment av både dagligvaror och sällanköpsvaror, här finns en ovanligt stark butiksmix för den köpsugne. Fisk och frukt & grönt handlar du hos någon av de mysiga små fiskbodar som finns på torget. Du tar dig lätt hit med både buss, spårvagn och bil på 5 minuter från city.

Välkommen till oss! /Företagarföreningen Olskroken