aktuellt dokumentet: Bo Ahlqvist — Jaan Tomasson/foto

■■■ Den bredaxlade tysken med tjurnacken slogs som en galning. Tre spanska poliser kunde inte hålla honom stången, och hamnvakten låg blödande på bryggan. En femte man stod hopkurad med knutna nävar och väntade.

En av de uniformerade försökte smyga sig runt och överraska tysken bakifrån, I sista sekunden märkte denne faran och snurrade runt. En spark i magen vek ihop polisen som en fallkniv. Så träffades han av ett dråpslag över nacken. Med ett stönande föll han ihop strax intill bryggkanten.

De två andra såg sin chans. En slängde sig på tysken bakifrån och kopplade ett grepp om hans hals, medan den andre försökte komma intill med handbojorna. Men bjässen var stark. Med en knyck slängde han upp angriparen på ryggen och gjorde ett brottarkast. Ett tungt plumsande, och polisen försvann i det mörka vattnet.

Ljudet av tjutande polissirener närmade sig. En stor svart bil sladdade upp framför hamnporten och stannade. Fyra män hoppade ur och rusade in genom porten...

Det här hände på Kanarieöarna i januari 1970

En av de inblandade i slagsmålet var svensk, ingenjören och långfärdsseglaren Helle Hederström från Göteborg. Han berättar:

— Första gången jag såg tysken var i slutet av mars 1968. I Palmas småbåtshamn på Mallorca. Jag höll på att jobba i min båt när jag hörde att någon stannade till uppe på bryggan. Jag tittade upp. och där stod han med ett brett leende.

— Snygg båt. sa han på ganska bra engelska. Jag ser att ni för svensk flagga. Har ni seglat från Sverige hit ner?

Vi pratade lite om segling och båtar. Han var tydligen rätt hemma på området. Han talade lugnt och vårdat. En trevlig karl.

Sedan råkades vi flera gånger nere vid båthamnen och på playan. Han presenterade sig som Werner Hall. och berättade att han var från Kehl, en liten stad i Tyskland vid franska gränsen. En dag hade han med sig en söt brunett, som han presenterade som sin fru. Hon berättade att de hade en liten pojke på två år. En liten vit välvårdad pudel ingick också i "familjen".

Hall talade förutom skaplig engelska också bra franska. Hans stora passion var sportdykning, berättade han och visade mig en mycket dyrbar dykarutrustning, som han förvarade i ett av båthusen.

Hall verkade mycket intresserad av Rendez-Vous IV, min båt. Hon var min ögonsten. En havskryssare på 4,5 ton, specialritad av Olle Enderlain och med skrov av glasfiber. Däcket var av teak liksom den förlängda ruffen, där sex personer kunde ligga bekvämt. Rendez-Vous förde 40 kvadratmeter segel och var utrustad med motor.

Hall talade gärna om båten, som han tydligen blivit mycket förtjust i. När vi hade varit bekanta ett par veckor klämde han fram med sin fråga:

— Kan jag få låna båten av dej i två dagar? Du får gärna bo i min villa under tiden. Jag måste ha en stor båt för att kunna dyka på djupt vatten utanför Cabrera. Jag jobbar mycket med undervattensfotografering och nu har jag en stor beställning på färgbilder av en tysk veckotidning. Dom ska ha 60 bilder inom tio dagar.

Vi flög aldrig ut till den fjärde ön i Balearerna, Minorca. Men det var just dit som Hall hade seglat med min båt. Där låg hon i en liten hamn nära Ciudadela. Det fick jag veta långt senare.

Vid påsktiden låg en amerikansk flotteskader i Palmas hamn. Där fanns flera tunga enheter, bl a ett hangarfartyg. På kvällen råkade jag av en händelse chefen för den amerikanska flygdivisionen, en överste. Vi träffades på Plaza Gomila, den största samlingsplatsen på Mallorca där folk ses och gärna tar en drink.

Jag berättade för honom om mitt dilemma och undrade om jag kunde få hjälp med spaningarna av det amerikanska flyget. Översten gav mig rådet att tala med eskaderchefen, en amiral Huntley.

Det är svårt att träffa amiralen, sa han. men säg att ni är svensk prins!

Jag följde hans råd. måtte huset Bernadotte förlåta mej! Vakterna vid dörren gjorde stram honnör när jag visade passet med tre kronor, och jag blev insläppt i amiralens privata mottagningshytt på hangarfartyget.

Amiralen log åt min bluff, men diskuterade mycket vänligt med mig. och jag undrade om han kunde hjälpa mig. Han gav inget bestämt svar, men lovade att tala med den general som var chef för den spanska militian på Mallorca. Det gjorde han också, men generalen gav mig blankt avslag.

Nu var det måndag, annandag påsk. Jag hade telegraferat till min bror Lars i Sverige och bett honom komma ned. Han anlände på annandagens kväll.

Vi beslöt oss för att grundligt leta igenom hela villan för att komma på några nya spår efter tysken. När vi letade igenom skåp, lådor och garderober hittade vi också en del intressanta saker. I en skokartong låg fjorton tomma plånböcker! I en papperskorg fanns två sönderrivna pass. Dessutom låg där en hotellräkning från Kanarieöarna, utställd på Matthaus och Maria Grämeld.

Men det finaste fyndet gjorde jag i en soptunna på baksidan av villan. Bland papper och annat skräp låg två oframkallade filmrullar.

Tidigt nästa morgon lämnade jag rullarna till snabbframkallning och kopiering. När jag kom tillbaka till fotoaffären och såg bilderna förstod jag att jag hade gjort tidernas fynd!

Här fanns tre bilder av tysken. Resten var foton på spanska örlogsfartyg, mest jagare och ubåtar. Jag gick omedelbart till polisen med bilderna. Med mig hade jag min gode vän Ola Axelsson, polismästare i Lidingö. Han var till ovärderlig hjälp.

Den här gången blev det fart på spanjorerna. Särskilt när det visade sig att de flesta bilderna var tagna i hamnen i Cartagena, Spaniens största örlogsbas, där all fotografering är strängt förbjuden.

Bilderna av tysken sändes omgående per telefoto till Paris. Ett par timmar senare kom Interpols besked på spanska polisens telex.

Mannen på bilderna var 42-årige Werner Emil Muller från Dusseldorf. En internationell storbedragare, sedan två år efterspanad av Interpol för bilstölder, svarta bilaffärer, stölder och hotell- och checkbedrägerier i Tyskland. Schweiz och Frankrike!

Bilderna från den spanska örlogsbasen gav en antydan om ännu en av herr Mullers eventuella födkrokar. Han efterlystes omedelbart i hela Spanien för spioneri.

Men var fanns han nu? Och var fanns Ren-dez-Vous IV?

När jag nästa gång stötte ihop med Werner Emil Muller blev jag minst sagt överraskad. På våren och sommaren var jag hemma i Sverige, men i slutet av juli gav jag mig åter i väg söder ut. Jag skulle bila till i första hand Rivieran. På vägen övernattade jag i Frankfurt och det var när jag körde ut ur den staden som jag fick mitt livs överraskning.

Jag blev stående i en bilkö och satt och tittade på bilarna som kröp fram från andra hållet. Plötsligt ryckte jag till och stirrade på föraren i en mörkblå bil. Det ansiktet misstog jag mig inte på!

Där satt Werner Muller bakom ratten på en blå Taunus! Han hade blekt håret, så att det nu var nästan vitt. men det spelade ingen roll. Jag var bergsäker.

Plötsligt tittade han åt mitt håll. Våra blickar möttes. Jag såg att han kände igen mig fast han höll masken.

Det var tjockt med trafik, och jag såg mig förtvivlat omkring efter en plats där jag kunde vända. Till slut svängde jag upp min Amazon över trottoaren och backade upp på en gräsmatta. Där slängde jag runt ratten och vände. Andra bilister tutade ilsket när jag stångade mig in i filen åt andra hållet. Den blå Taunusen var ungefär hundra meter före mig i bilkön.

Kön löstes upp. och jag såg Muller snabbt köra bort genom kurvan vid den stora idrottsarenan, som ligger strax söder om Frankfurt.

Jag slängde in tvåan och trampade gasen i botten. När jag kom ut ur kurvan såg jag den blå bilen gira ut på betongvägen mot flygplatsen.

Trafiken var rätt gles här. och jag struntade i alla hastighetsbestämmelser! Undan för undan plockade jag in på Taunusen.

Nu hade Muller upptäckt att han var följd.

Han pressade upp farten ytterligare. Den blå bilen låg nästan på två hjul i kurvorna.

Jag hade bara en tanke: inte släppa honom!

Muller gjorde ett par livsfarliga omkörningar. Men jag hängde med. Vi jagade förbi flygplatsen i över 150 kilometer i timmen och kom in på en smalare, asfalterad väg genom en lövskog.

Muller kände antagligen vägen för han tog kurvorna med livsfarlig fart och jag fick allt svårare att hänga med. Det var tvära svängar och gupp titt och tätt. Ut ur skogen gick vägen och sen över en lång bro. Stolpar och räcken visslade förbi. Tanusen drog stadigt ifrån nu. Precis när jag tryckte mej upp vid sidan av en stor Mercedes för att köra om dök en hög långtradare upp från andra hållet.

Jag tvärbromsade så det skrek i asfalten. Långtradaren dånade förbi. Jag svalde hårt ett par gånger.

Taunusen var försvunnen. Jag bestämde mig för att lugna ner mig. Det räckte med att Muller hade stulit båten från mig. Han skulle inte få ta livet av mig också.

■ Den 4 januari i år kom Ola Axelsson och jag ner till Las Palmas på Kanarieöarna för några veckors semester. Två dagar senare satt jag ensam vid ett kafébord ute vid Las Canteras. Det myllrade av folk på den vidsträckta playan och serveringarna. Jag drack mitt kaffe och tänkte inte på något särskilt. Så tittade jag bort mot människorna — och höll på att ramla av stolen av förvåning!

Bara femtio meter ifrån mig gick Werner Muller! Helt lugnt promenerade han över playan. Det var något bekant med hans kläder ... ja. han var klädd i min blazer och mina byxor! De hade legat i båten. Och runt hans hals dinglade min kikare!

Jag rusade upp från bordet och sprang efter honom. En kypare hejdade mig. Jag hade inte betalt. Jag stannade och fiskade upp några slantar ur fickan.

När jag vände mig om igen var Muller försvunnen i vimlet.

Så slog mig en tanke. Fanns Rendez-Vous IV kanske också i Las Palmas?

Här finns en stor exklusiv yachtklubb med egen hamn. Club Nautico. Jag gick ner till klubbens privata hamnbassäng och tittade utefter bryggorna där många eleganta båtar låg förtöjda.

Hon fanns inte där.

Så tittade jag ut mot redden och kände hur hjärtat hoppade till. Där ute låg Rendez-Vous IV! Hon guppade på svaj vid en gulröd boj. Det ljusa kajuttaket var ommålat i svart, och en tysk flagga hängde slak akter över. Men jag var bergsäker. Det var min båt!

Jag gick raka vägen till en av de ledande männen i Club Nautico. José Rodrigues y Artiles. och förklarade hur det låg till. Han lovade genast att hjälpa mig. Först ringde han upp polisen. Tio minuter senare kom två uniformerade polismän ner i en bil. Rodrigues ringde ett nytt samtal, nu till marinkommandot. De sände ner en man. Dessutom fick vi tag i hamnvakten.

Det började skymma när vi stod och väntade vid hamnentrén på att svindlaren skulle komma. Men han dök inte upp. Klockan närmade sig åtta.

José kunde tydligen ordna med det mesta. Plötsligt brusade en snabb polisbåt in i hamnen och girade upp intill bryggan.

Jag fick följa med den ut till Rendez-Vous. Det kändes lite konstigt att kliva ombord på henne igen. Allt var stängt och låst, och jag ville inte bryta upp något i onödan. Men jag tog upp både ankare och boj. och så bogserade vi in henne till en undanskymd plats längst inne i Club Nauticos privata hamn.

■ Klockan halv tio kom tysken äntligen. Lugnt strosade han ner mot hamnentrén. Han gick med händerna i byxfickorna och hade tydligen inte en tanke på att han kunde vara bevakad.

Jag stod tillsammans med poliserna i skuggan av klubbhuset. Vakten hade fattat posto vid entrén och släppte igenom Muller utan invändningar. Tysken klev ut på bryggan, tittade ut mot redden och tvärstannade. Månen hade gått upp, och hela hamn- -bassängen badade i ett blekt ljus.

Muller snurrade runt och rusade fram till vakten.

— Var är min båt? skrek han på tyska. Dom har stulit min båt!

Vakten bara ryckte på axlarna som om han inte förstod. Muller upprepade samma sak på dålig spanska, men vakten ändrade inte en min.

Då steg två av poliserna fram på var sin sida om tysken. En av dem grep honom i armen.

— Jaså. dom har stulit din båt? sa jag.

Muller ryckte till och stirrade på mig. Nu förstod han!

Jag glömde all försiktighet. Jag bara rusade på. Jag väger närmare nittio kilo. men Muller vek inte undan. Jag försökte få grepp om hans hals, men han vred sig loss och sparkade mig på benen.

Nu hade hamnvakten vaknat till liv. Han flög på Muller med vilt vevande armar.

Pang!

Slagsmålet varade säkert tio minuter. Muller var fullkomligt desperat. Förstärkningen anlände och fick börja med att släpa upp den halvdrunknade polisen på bryggan. Sedan slöt vi en ring runt tysken. Poliserna slog en ring runt honom med höjda batonger.

— Hjälper inte dom här. så har vi pistoler också! sa en av dem.

Mullers ögon sprutade av raseri. Han mattade ett slag mot den närmaste konstapeln, men träffades i samma ögonblick av en tung batong i bakhuvudet. Han sjönk omkull utan ett ljud.

Efter en stund kvicknade han till. Då hade han handbojor om handlederna. Han sa inte ett ord när poliserna släpade ut honom till bilen.

■ Nästa morgon klockan sju var jag ombord på Rendez-Vous och låste upp med nycklarna som. polisen tagit från Muller. Helst hade jag velat gråta när jag betraktade min båt. Tysken hade misshandlat båten.

Det var fula repor i skrovet och märken överallt i teaken. Jag jobbade nästan hela min återstående semester med att försöka få Rendez-Vous i någorlunda skick igen. Resten får jag göra hemma i vår. Rendez-Vous går hem med Transatlantics Sunnaren någon gång i april. Hon är fördärvad, men inte ohjälpligt.

I båtens loggbok var infört att Muller från Kanarieörana skulle segla via Antigua till Panamakanalen och sedan vidare över Stilla havet till Nya Zeeland. Han medgav detta när jag träffade honom i fängelset.

■ Det var mycket svårt att få tillstånd att besöka Muller i cellen. Men jag propsade på det. Jag ville fråga honom var en del av utrustningen fanns. Bland annat saknades en dyrbar radiosändare, två transistorapparater, en pejl. en kompass och två kameror.

Ola Axelsson förde min talan skickligt. och till slut gav spanjorerna med sig; Men fängelsedirektören vek inte från min sida under hela tiden jag var i fängelset

Tysken ryggade tillbaka när han såg mig. Han var rakad i huvudet, och de grå ögonen var iskalla. Han visste att jag var den ende som kunde peka ut honom för båtstölden. Sista tiden hade han haft ett pass utställt på en Kurt boijer med Mullers eget foto skickligt inplacerat med stämplar och allt. Men han hade använt mina vaccinationsbevis. De låg i passet. På Club Nautico hade han för resten skrivit in sig som Walter Last.

Grejorna som fattades hade han sålt.