Kvarnarna i Finngösa bäckfåra

Skvaltkvarnar av den typ som det säkert fanns ett antal av i Finngösabäcken har nog i mångt och mycket sett ut som de här under..

De rösen som ligger efter bäcken kan vara rester av mindre "dämmen" som via rännor ledde in vattnet i kvarnarna.

 Tyvärr är ett känt kvarnställe idag borta på grund av att man kulverterat  bäcken just där..

Kanske kan man en dag öppna upp fåran igen..för att ge tillbaka naturen det man en gång tagit.

Så här fungerar en skvaltkvarn

Skvaltkvarnen drivs av vatten som leds genom en vattenränna till det horinsontella skovelhjulet. Kraftöverföringen sker sedan genom "kvarnsnesen", via "seglet" av järn, till den övre, rörliga kvarnstenen. Snesen stöder nedtill i ett borrat hål i en jordfast sten. Den nedre kvarnstenen är fast och malningen sker mellan den och den övre roterande stenen.

Säden hälls ner genom "kvarntuten" och flödet till "kvarnögat" regleras till lämplig mängd med den rörliga "tryglan". Mjölets grovlek kan styras genom att ändra avståndet mellan kvarnstenarna med hjälp av läderbitar vid seglets fästen. Det nymalda mjölet samlas upp i "mjölkaret" och rinner sedan ner i säcken.

 

Skvaltkvarnen nedom vadmalsstampen

 

 

Sillaröds skvaltkvarn

 

Vattenhjul

De typer av vattenhjul som finns är över-, bröst- och underfallshjul. Bröstfallshjul används sällan idag, men såväl över- som underfallshjulen har kommit tillbaka och i bland annat Tyskland och USA används dessa för produktion av elektricitet. Amerikanska Fitz Waterwheel förser ett tusental hushåll med el från vattenhjul och tyska Bega Wasserkraft har gjort ett 15-tal installationer sedan 90-talet.

Att vattenhjul skulle vara en förlegad teknik hemmahörande i det förflutna stämmer alltså inte. Vattenhjul är utmärkta att använda i vattendrag med låg fallhöjd och de moderna hjulen har hög verkningsgrad och de producerar el till ett mycket lågt pris i kilowattimmar räknat. De torrlägger heller inte älvar och de bidrar inte till Östersjöns  eller Kattegatts försurning.

På bilden ser man en skvaltkvarn. Skvaltkvarnar började användas i Sverige under sent 1100-tal, eller i början av 1200-talet. Skvaltkvarnarna var böndernas sätt att komma undan mjölnarnas skattebelagda "tullmöllor" och dessutom kunde man själv bygga dem i en bäck i närheten av gårdarna. Effekten hos en skvaltkvarn brukade ligga runt 4-5 kW.
 

 

Husbehovskvarnar och tullkvarnar
Vattenkvarnar har funnits i Sverige åtminstone sedan 1200-talet. Redan under medeltiden försökte de stora jordägarna – adelsmännen, de kyrkliga institutionerna och kronan – att motverka böndernas egna husbehovskvarnar. Ju fler bönder som var hänvisade till att mala mot avgift, "tull", i en av de stora jordägarnas kvarnar, desto större ekonomisk förtjänst gjorde kvarnägaren.

 

Från slutet av 1400-talet till början av 1800-talet var därför anläggandet av nya kvarnar, både husbehovs- och tullkvarnar, omgärdat av olika lagar och restriktioner. Man prövade noga varje ansökan om att få anlägga en ny kvarn, så att den inte skulle konkurrera med någon äldre kvarn eller orsaka skada för någon annan genom förändringar av vattenflödet. Tidvis gjordes försök att helt förbjuda husbehovskvarnarna. De minskade underlaget för tullkvarnarna och därmed kronans skatteintäkter.
 
Skvaltor och hjulkvarnar
I tullkvarnsfattiga skogsbygder och där en majoritet av bönderna var självägande, fanns mindre anledning att bekämpa husbehovskvarnarna. Kronobergs län bestod till stor del av utpräglad skogsbygd och därför dominerades länet ännu under 1700-talet av endast ett kvarnstenspar drivet av ett skvalthjul – ett horisontellt hjul på en vertikal axel. Skvaltkvarnarna var billiga att bygga och lämpade sig väl för små spannmålsmängder och mindre vattendrag.

Husbehovskvarnarna kunde också vara byggda som hjulkvarnar, men det var sällsynt. Hjulkvarnarna hade stora, stående vattenhjul på en liggande hjulaxel. Genom utväxling och transmissioner kunde de användas för att driva flera stenpar och /eller andra maskiner. Hjulkvarnarna krävde större vattenmängder än skvaltorna och var dyrare att uppföra. Det blev därför företrädesvis tullkvarnarna som drevs av stående hjul.

Ökat antal hjulkvarnar
Under 1800-talet övergav alltfler bönder sina enkla husbehovsskvaltor för de tekniskt överlägsna tullhjulkvarnarna som både malde effektivare och gav finare mjöl. I samband med handelsliberaliseringarna under 1800-talets mitt blev det möjligt att utan hänsyn till konkurrensen med äldre tullkvarnar anlägga nya. Nu lät också de vanliga bönderna bygga större hjulkvarnar och utarrendera dem till en mjölnare. I Kronobergs län var det inte ovanligt att de nya tullkvarnarna uppfördes gemensamt av ett helt byalag.
 
De flesta av länets kvarvarande kvarn- byggnader härrör från denna period vid 1800-talets mitt. Samtidigt som dessa kvarnar byggdes började även industriella ångkvarnar med en överlägsen kapacitet att uppföras. Dessa handels- kvarnar köpte in säd, malde och sålde sedan mjölet till städernas ökande befolkning och bagerier. I takt med marknadsekonomins utveckling minskade bygdekvarnarnas kundunderlag stadigt.
 
Elkvarnar och valsstolar
För att dryga ut inkomsten hade mjölnaren
ofta flera olika inkomstkällor. Ett litet jordbruk, kvarn och såg utgjorde grunden, men mjölnaren kunde dessutom driva exempelvis snickeri, spannmålshandel, handelsbod eller smedja. Omkring 1920 blev mjölnaren ofta bygdens första elleverantör då vattenturbinen ersatte vattenhjulen och kvarnarna försågs med generatorer.

I takt med att elnätet byggdes ut under 1920- och 30-talen tillkom eldrivna kvarnar inne i stationssamhällena. Närheten till järnvägen gav bättre transport- och avsättningsmöjligheter. De nya elkvarnarna utrustades med moderna maskiner - valsstolar med plansiktar som kunde mala ett mjöl lika vitt och fint som "köpemjölet" – och allt fler vattendrivna kvarnar utkonkurrerades. De som överlevde moderniserades ofta med valsstolar. Genom att det nya maskineriet krävde tre våningar på höjden byggdes kvarnarna på med tornliknande utbyggnader.

Under efterkrigstiden minskade behovet av kvarnar som en följd av livsmedelsindustrins och jordbrukets omvandling mot större enheter. Bygdekvarnarnas verksamhet hade under 1900-talet i allt höge utsträckning koncentrerats till malning av fodersäd. Nu införskaffade bönderna egna eldrivna hammarkvarnar, vilket berövade bygdekvarnarna även denna marknad. Bara ett fåtal kvarnar överlevde 1960-talet. Detta drabbade även elkvarnarna, som alltså blev ganska kortlivade.


Ramsåg, Brändekvarn i Hjortsberga

Nickesågar, ramsågar och cirkelsågar
Vid nästan alla kvarnar har det bedrivits någon form av sågrörelse. De äldsta sågtypen, nickesågen, hade ett sågblad infästat i en ram av trä. Vid mitten av 1800-talet infördes ramsågar med flera blad som i ett moment kunde klyva stocken i flera brädor. Ramsågarna var effektiva, men lämpade sig främst för stordrift. Då de ställts in för vissa virkesdimensioner och timmerbredder var det relativt omständligt att ställa om dem. Fram emot sekelskiftet 1900, då tekniken att tillverka tunna och starka sågklingor hade blivit tillräckligt förfinad, blev det därför vanligt att man vid de mindre sågarna installerade cirkelsågar, som var mer flexibla.

Ovanstående från och med Husbehovskvarnar och tullkvarnar är uppdaterad 000525
genom
Länsexpert: Margit Forsström

Kulturmiljö i Kronobergs län