Framtass.se

Langhaariger Teckel Tyskland

En fullkomligt opartisk iakttagare skulle kanske förundra sig över att taxen faktiskt var en av Europas populäraste hundraser, men vem är opartisk när det gäller taxar? Inte är väl taxen någon större skönhet, inte har den doggarnas imponerande massa, pudlarnas raffinemang eller brukshundarnas mottaglighet för dressyr. Anledningen till taxens framgångar får nog sökas i dess mångfasetterade karaktär: en vänlighet som inte är insmickrande, en livsglädje som tempereras av klok besinning, en tillgivenhet som blandas med en inte så liten dos egensinnighet — vilka andra raser kan man beskriva så?

Tidiga forskare gjorde ibland rasen ännu äldre än den är, ville föra dess historia ända tillbaka till de urgamla kulturerna i Egypten och t.o.m. Sydamerika. Även om detta visar ett något överdrivet nit är det ändå ett faktum att kortben ta hundar fanns i Sydtyskland redan några få århundraden e.Kr. — anfader till taxen även om utseendet i mycket har förändrats genom seklerna.

Specialiteten var framför allt grytjakt — i den mån man alls kan tala om en specialitet när det gäller en så mångsidigt använd jakthund, nästan lika flitigt utnyttjad som skalldrivare och viltspårhund. Trots detta är med all säkerhet de flesta taxar idag rena sällskapshundar, fast man åtminstone på kontinenten och i Skandinavien är angelägen att bevara taxens utmärkta jaktegenskaper.

Hur uppdelningen i olika hårlags- och storleksvarianter gått till är en livligt omdebatterad fråga. Oavsett hårlaget — kort, strävt eller långt — har taxen uppstått genom mutationer för flera hundra år sedan. Men medan kort- och långhårstaxarna snabbt blev livligt uppskattade, undanträngdes strävhåret alltmer för att så småningom helt försvinna. Inte förrän i slutet av 1800-talet började man försöka avla fram strävhårstaxar igen, nu med hjälp av viss främmande inblandning bl.a. av schnauzer och dandie dinmont terrier. Konstgreppet måste sägas ha lyckats utmärkt, och de strävhåriga taxarna är idag av minst lika hög klass som övriga hårlag.

Taxen förekommer även i två mindre storlekar än den vanliga: dvärg- och kanintaxar med ett bröstomfång av högst 35 cm resp. 30 cm. Dessa miniatyrer började avlas fram i Tyskland vid sekelskiftet, huvudsakligen genom parning mellan de minsta renrasiga taxar man

kunde finna, men också i viss utsträckning genom korsningar med andra små raser. Såväl dvärg- som kanintax förekommer i strävhåriga, korthåriga och långhåriga varianter.

Taxen skall vara vaken, lugn och självsäker. Den skall vara kortbent med långsträckt kropp och stram resning. Huvudet är långt och utmejslat, lätt avsmalnande mot nosen, ögonöppningarna är mandelformade och ögonen får inte ha en ljusare färg än gulbrunt. Öronen är avrundade och hänger tätt intill huvudet. Halsen är lång och lätt böjd, ryggen lång och svagt välvd, benen korta, raka och grova.

Färgen kan variera från svart och röd, brun och röd, enfärgat röd och viltfärgad till brokig. En tax av ordinär storlek bör inte väga mer än ca 9 kg.

Källa: All världens hundar