KORTFATTAT OM SVENSK ORGELHISTORIA

Såväl dokumentariska uppgifter som bevarade rester bekräftar att det funnits orglar i Sverige under medeltiden. Under 1500- och 1600-talen dominerade utländska mästare och importerade verk den svenska orgelmarknaden. Den siste invandrande orgelbyggaren kom på 1680-talet och var Hans Heinrich Cahman.

1700-TALET

Detta schema visar en grafisk framställning av de två dominerande svenska orgelbyggarskolorna på 1700-talet. Vid sidan av dessa privilegierade orgelbyggare var många amatörer verksamma. Präster, organister, ämbetsmän och hantverkare byggde orglar. Vi skall här endast koncentrera oss på de fem viktigaste privilegierade orgelbyggarna, de som förde den svenska traditionen vidare och utvecklade den.

JOHAN NICLAS CAHMAN Son och elev till Hans Heinrich Cah-man, vilkens verksamhet han fortsatte. Verkstaden på Södermalm i Stockholm var landets förnämsta och bildar grundvalen för Stockholmsskolan inom svenskt 1700-talsorgelbyggeri.

DANIEL STRÅHLE Trots sin relativt korta levnad och trots att Daniel Stråhle aldrig fick bygga någon större orgel är hans namn ett av de viktigaste:

• Stråhle hade före sina studier hos Cahman "god mekanisk kunskap, som han inhämtat av Comercerådet Polhem, under vars handledande, han säges byggt Thorsåkers orgelverk 1730".¹⁾

• Genom sin kontakt med Polhem etablerade Stråhle ett samarbete mellan Kungliga Vetenskapsakademin och svenskt orgelbyggeri.

• Stråhle var den förste svenske orgelbyggare som började stämma liksvä-vigt, dvs så att alla tonarterna blev brukbara.^{2) Detta sätt att stämma hade Polhem lämnat anvisningar för redan 1711.}

• Stråhle införde de för svensk 1700-talstradition så karaktäristiska stämmorna Trumpet 4' bas och Vox Virginea 8' discant.

• Stråhle förde traditionen från Cahman vidare då han utbildade Jonas Gren och brorsonen Petter Stråhle.

GREN & STRÅHLE Jonas Gren och Petter Stråhle arbetade i kompanjonskap. "Gren var i synnerhet god Theoreticus, men Stråhle större Practicus."^{3) Deras bidrag till den svenska traditionens utveckling bestod i:}

• Lancerandet av en orgeltyp, som -inte minst på 1800-talet skulle bli allmän: 2 manualer och bihangs-pedal.

• Som kompensation för självständigt pedalverk läggs Cornettin 2' bas till den av Daniel Stråhle införda Trumpet 4' bas. Ett typiskt trumpetbatteri i en större Gren & Stråhle-orgel kunde se ut så här: Basun 16' bas, Trompet 16' discant, Trompet 8' bas/discant, Trompet 4' bas, Vox Virginea 8' discant och Cornettin 2' bas.

• Decima ( = ters 1 3/5) och förmodligen även den tershaltiga mixturen försvinner (sannolikt som en konsekvens av den liksväviga temperaturen). Med vidare mensurer föregriper de 1800-talets klangideal.

• Den avancerade mekaniska traditionen från Daniel Stråhle och Polhem förvaltades väl. Komplicerade mekanikdragningar och fristående spelbord infördes.

OLOF SCHWAN

JONAS WISTENIUS Studerande 1726 —1738 utomlands, bl a hos Mosengel och Caspari i Königsberg. Byggde tillsammans med dem flera verk i Böhmen, Preussen och Polen. Privilegierad 1742. W:s verkstad i Linköping bildade grundvalen för Linköpingsskolan. W. byggde enligt egen uppgift 96 orglar varav 70 är belagda. Trots sina många år utomlands ansluter han sig i stort sett till den orgelstil som Daniel Stråhle utvecklat. Liksom Stråhle får han aldrig tillfälle att bygga något större verk. Rent klangligt har hans orglar, efter sydtyska och östeuropeiska förebilder, mjukare och varmare ton, jämfört med Stockholmsskolans nordtyska klangideal.

PEHR SCHIÖRLIN

Övertog efter Wistenius' död 1777 hans verkstad och privilegium 1778. Vidareutvecklar traditionen. Principal 4' bas/discant och Principal 8' discant är standard redan från början, t ex Alvesta 1778. Schiörlin samarbetade med G.J. Vogler och byggde 1797 ett s.k. Orkestrion efter dennes "simplifikationssystem", för Hedvigs kyrka i Norrköping. Schiörlin var jämte Olof Schwan sin tids ledande orgelbyggare. Tack vare överstelöjtnant Israel Lager-feldts stora intresse för orgelbyggeri och därtill stora frikostighet fick Schiörlin tillfälle att bygga inte mindre än 17 större orglar varav Gammalkil (den största) och Rappestad (den sista) är bevarade. Av Schiörlins 70 verk är inte mindre än 14 bevarade - i de flesta fall välrestaurerade, i några fall fortfarande restaureringsobjekt. Det är mycket mer än vad vi har efter någon annan 1700-talsorgelbyggare.

Efter Schwans och Schiörlins död 1812 respektive 1815 uppstod ett tomrum, som först kom att fyllas 1824 då orgelbyggareprivilegier meddelades åt Pehr Zacharias Strand och Gustaf Andersson. Dessförinnan hade de fått ett statligt stipendium för att studera i Tyskland. Deras stil, som bygger vidare på den svenska traditionen, står som förmedlande mellan den klassiska och romantiska. I Småland och Östergötland skulle oexaminerade bygdeorgelbyggare som Nils Ahlstrand, Johannes Magnusson i Nässja och bröderna Sven och Erik Nordström uppföra många verk, som inte stod de gamla mästarna efter. Det hantverksmässiga är i Nordströms orglar t.o.m. av ännu högre klass - även om stilen delvis är en annan.

Omkring år 1850 inför P.L. Åkerman, efter studier i Frankrike, för Ca-vaille-Coll, tillsammans med E.A. Zetterqvist, den franskinspirerade romantiska orgeln. Även tyska strömningar gjorde i början av vårt sekel sig gällande.

I början av 1900-talet genomgick orgelbyggeriet - inte bara i Sverige, utan även internationellt- en konstnärlig kris. Intresset hade mer och mer inriktats på speltekniska uppfinningar (rörpneumatik och elektrisk traktur). Orgelpipor massproducerades på industriell väg. Nya och billigare, men konstnärligt mindervärdiga konstruktioner och material provades.

Denna utveckling ledde till en stark motreaktion, den s.k. orgelrörelsen. En av de mer namnkunniga ledarna för denna var den välkände teologen, filosofen, musikern och läkarmissionären Albert Schweitzer.

Hans insats fick betydelse även i Sverige, då han var den förste, som fick oss att inse hur värdefulla våra gamla orglar var. Så tidigt som 1927, långt innan någon renässans för de klassiska orglarna ens var påtänkt, påpekade han bl. a. att Schiörlins största orgel i Gammalkil var omistlig.

Den som i vårt land fick störst betydelse för denna renässans var den hängivne orgelamatören, organologen och läkaren Einar Erici. Förutom de orglar han genom sin forsknings- och publicistiska verksamhet räddat åt framtiden, är hans inventarium från 1946 (tryckt 1965) en oumbärlig källa för den som vill fördjupa sig i svensk orgelhistoria. Ericis namn är oupplösligt förknippat med återupptäckandet av, och forskningen kring Jonseredsorgeln, som föregick restaureringen 1950.

Den orgelrörelse som vi fick i Sverige kom via Danmark och var mycket tyskinspirerad. På senare år har vissa tendenser att förnya denna efter svensk tradition kunnat iakttagas. Sålunda har orglar, inspirerade efter Schiörlins förebild byggts i Hycklinge och Gillberga. En orgel efter Olof Schwans förebild har byggts i Mariefred. Det största bygge efter gammalsvensk tradition, är kororgeln i Christinekyrkan i Falun, invigd hösten 1982. Den går tillbaka på den orgel J.N. Cahman byggde för samma kyrka 1724, och har 30 stämmor.

JONSEREDSORGELN/Einar Erici:

Göteborgs stift, som numera gott torde kunna sägas vara landets ledande på orgelbyggeriets område, fick först på 1800-talet ett eget orgelbyggeri av betydenhet, det kända Söderlingska, och i samband därmed också orglar mera allmänt i sina kyrkor. Dessförinnan hade de varit ganska sparsamt förekommande och på några få undantag när måst anskaffas från andra håll. Under 1600-talet, det första århundrade, under vilket orglar i nämnvärd utsträckning tillfördes våra kyrkor, och under vilket vi också fick vårt första inhemska, om än enkla och amatörbetonade orgelbyggeri, var det i Göteborgs stift bara några av stadskyrkorna, som försågs med orglar, samtliga efter allt att döma importerade från utlandet, respektive Danmark, dit ju en stor del av stiftet hörde ända fram till freden i Roskilde år 1658. En enda av dem finns bevarad. Det är den gamla orgeln i Morlanda, stiftets för närvarande äldsta, ursprungligen byggd för Marstrands kyrka av okänd mästare år 1604. Den har inte på länge kunnat spelas, men konservering är nu planerad. ¹⁾

1700-talet blev orgelbyggeriets verkliga storhetstid, inte bara ute i Europa utan även här i vårt land, framför allt i musikaliskt hänseende och med en orgelklang, som utan tvekan kan betecknas som den ädlaste och skönaste i orgelns historia, en äkta kyrklig orgelklang och det ideala underlaget för tolkningen av de klassiska mästarnas kyrkomusikaliska verk.

Vårt eget orgelbyggeri bedrevs huvudsakligen i tvenne förnämliga, östsvenska verkstäder, den ena i Stockholm, den andra i Linköping. Göteborgs stift blev avnämare av bådas alster, men - möjligen av geografiska skäl - dock mest Linköpingsverkstadens. Densamma grundades omkring år 1740 av östgöten Jonas Wistenius, den veterligen förste svenske orgelbygare, som skaffat sig grundlig utbildning i utlandet. Av hans stora produktion, enligt egen uppgift 96 verk, de flesta dock ganska små och byggda för kyrkor i Linköpings stift, exporterades några även till Göteborgs stift. Ett par skönt dekorerade fasader i Sätila och Tölö är allt vad som återstår av dem.

Ännu mera anlitad blev Wistenius' främste lärjunge, den berömde Pehr Schiörlin, som efter Wistenius' död år 1777 övertog verkstaden i Linköping. Hans produktion blev likaledes mycket omfattande, ett 70-tal verk mellan åren 1777 och 1815, hans dödsår, och många därav av betydande storlek, finns kvar, de flesta inom Linköpings stift, däribland den sköna O. Skruke-byorgeln, som på sista åren gjort sig känd över hela landet genom upprepade radioframföranden.

Inom Göteborgs stift fick Schiörlin bygga ett 10-tal verk, ett i engelska församlingens kyrksal i Göteborg år 1783 - flyttat till Örgryte kyrka år 1789 - de övriga i halländska kyrkor. Alla har hittills av fackkunskapen räknats som helt försvunna, men glädjande nog har detta visat sig vara ett misstag. Örgryteverket, som gjorde tjänst i Örgryte kyrka till 1868, då kyrkan fick ett nytt från den danska firman Marcussen & Son,

blev nämligen inte nedrivet, såsom annars var det vanliga på den tiden. Det såldes i stället till den några år förut nybyggda kyrkan i Jonsered. Där har det sedan fört en i flera avseenden undangömd tillvaro, mycket nog beroende därpå, att kyrkan inte sorterat under vanliga kyrkliga myndigheter. År 1927 ansågs det inte längre kunna göra tjänst där heller utan ersattes med ett pedalharmonium. Att det ändå fick stå kvar i kyrkan, länder Jonsereds kyrkliga myndigheter till största heder. För andra gången hade det sålunda undgått att bli rivet. En märklig "ödets skickelse" i sanning! Det var dock båda gånger vid en tidpunkt, då orgelbyggeriet befann sig i en påtaglig nedgångsperiod och inte hade något som helst sinne för de stora klangliga värdena i våra gamla fina 1700-talsorglar. Detta har blivit först vår egen tid förunnat. Schiörlinorgeln i Jonsered återupptäcktes hösten 1949, och äran därav tillkommer i första hand Göteborgs egen mästerorgelbyggare Nils Hammarberg.

Vad var väl naturligare än att även orgelns återuppväckande anförtroddes honom? Med heder har han nu skilt sig från sitt uppdrag. Orgeln, som under tidernas lopp lyckligen undsluppit alla mera genomgripande förändringar, har nu fullständigt satts i stånd och utan att nytillsatser i nämnvärd grad måst tillgripas.

Stämdispositionen synes också vara helt orörd, och den elegant utformade och konstnärligt sirade fasaden, förut delvis bortskymd, framträder nu åter i all sin glans, tillförande kyrkorummet nya betydande skönhetsvärden. Verket självt är ju inte ett stort verk i vanlig mening - det har "endast" 8 stämmor, en manual och bihängd pedal. Men hur väl fyller det ändå inte det ganska stora kyrkorummet, säkerligen vida bättre än månget avsevärt större, modernt instrument och därtill förvisso också -skönare! Må det länge ännu få tjäna den höga uppgift, för vilken det en gång skapats av en av våra störste inom orgelbyggerikonsten!

Ungefär så skrev Einar Erici i ett brev, daterat 1950.10.01 till dåvarande komministern i Jonsered, Lennart Lewén.

Innan orgeln hamnade i Jonsered gick det till så här:

I Örgryte gamla kyrka fanns en orgel, som 1789 förvärvats från den engelska församlingen i Göteborg. Till denna församling hade den levererats 1783 och var ämnad för en blivande engelsk kyrka i Göteborg. Det dröjde ända till 1837 innan S:t Andrew Church stod färdig vid Hvitfeldtsplatsen. Mellan åren 1762 och 1837 höll den engelska församlingen sina gudstjänster i en kyrksal i Hallska huset, Östra Hamngatan 19. I den lokalen kunde ju det skrymmande instrumentet inte placeras. Troligast är att orgeln fick ligga nedpackad i väntan på kyrkobygget. Så kom det sig, att den efter sex års förvaring hamnade i Örgryte gamla kyrka, där den fyllde sin uppgift i 79 år. Priset som erlades för den var 1950 Rd. Rmt.

Enligt Örgryte kyrkostämmas beslut av den 1 juli 1867 framkom det att orgeln behövde rengöras och stämmas.

Det hela skulle kosta 150 Rd. Rmt. Då tillkännagav kapten P. Virgin att han och hans hustru hade för avsikt att så fort ske kunde, "på egen bekostnad låta förf är diga och i församlingens kyrka uppsätta ett nytt orgelverk". I anledning härav beslutades att kyrkoföreståndaren ägde att utan församlingens hörande försälja det gamla orgelverket. I maj månad 1868 stod det följaktligen att läsa i Göteborgs-Posten: Jämlikt Orgryte församlings beslut utbjudes härmed det i församlingens kyrka befintliga orgelverk, innehållande nio stämmor, till försäljning. Hugade köpare äga att bese detsamma efter anmälan hos klockaren S. Holm boende i Örgryte skolhus, och kan antingen med ene kyrkovärden herr kapten P. Virgin, vars adress är Göteborg eller Kålltorp, eller med undertecknad korresponderas om försäljningsvillkoren, bland vilka må nämnas att en blivande köpare måste på egen bekostnad före den 31 nästa augusti ha verkställt orgelns nedtagning och bort flyttning. Göteborg och Torpa prästgård den 18 maj 1868. A.M. Blidberg, v. pastor.

Annonseringen lockade inte många spekulanter. Slutet blev att disponent William Gibson köpte orgeln i Örgryte gamla kyrka och lät uppsätta den i Jonsereds kyrka. 625 riksdaler kostade det hela, vilket framgår av betalningsmottagandet:

Hammarberg var inte den förste sakkunnige som besiktigade orgeln, men däremot både den förste och den ende, som funnit den värd ett bättre öde än att utrangeras såsom oduglig. Och inte nog härmed - han försäkrade, att orgeln var en skatt och en pärla, ja ett mästerverk i ordets bokstavliga mening ity att orgelverket omisskännligt bar mästaren Pehr Schiörlins signatur. Med orgelverket följde också den vackra fasaden. En detalj i den är värd att lägga märke till. Den kröntes överst av en kungakrona. Det är emellertid inte den svenska, utan den engelska s.k. Malteserkronan, ett bestående vittnesbörd om att orgeln ursprungligen var avsedd för en engelsk församling.

I den citerade annonsen, i samband med att orgeln såldes från Örgryte, uppges orgeln ha nio stämmor. En ofta återkommande fråga är: hur många stämmor har egentligen Jonseredsorgeln - är det tio eller åtta?

Det är orgelns två delade stämmor och ena discantstämma som förvillar. Orgeln har fler registerandrag än stämmor. Det korrekta svaret är att orgeln har sju genomgående- och en discantstämma. Vid undersökning har det framgått att orgeln haft ytterligare en discantstämma - vox humana (eller möjligen vox virginea) som dock gått förlorad vid okänd tidpunkt.

Jonseredsorgeln är den minsta och näst äldsta av Schiörlins bevarade orglar. Fasaden är den rikast utsmyckade. Den delade 4'-principalen och principaldiscant 8' är det mest typiska kännetecknet på Schiörlins klassiska stil. Den delade trumpeten och vox humana discant är karaktäristiska för svensk 1700-talstradition fr.o.m. Daniel Stråhle. Dessa stämmor ger organisten möjlighet att framhäva basen eller diskanten. Trumpet 8' bas ger en imitation av pedalstämma. En genomgående principal 8 (som orgeln saknar) kan imiteras: Principal 8 disc. Princ. 4 bas. Gedackt 8. Spetsflöjt 4'. Denna dispositionsprincip är långt mera användbar ä£i vad man först är benägen att tro. Tack vare dessa möjligheter ger orgeln en mycket mer tätgraderad skala av styrkegrader från den svagaste stämman - Gedackt 8 - till fullt verk, än vad ett mycket större modernt instrument gör. Detta gör den särdeles användbar som gudstjänstinstrument.

PEHR SCHIÖRLIN -FULLÄNDARE OCH NYSKAPARE

Pehr Schiörlin föddes år 1736. Han var son till en snickare i Svärta socken litanior Nyköping. Vid tio års ålder måste han lämna hemmet för att försörja sig på egen hand. 1747 arbetade han och hans två år yngre bror (!) på en klädesfabrik i Nyköping. 1753 började han sin orgelbyggarbana på Wistenius verkstad. Under sin gesälltid fick han (1756) på egen hand utföra en omfattande renovering av orgeln i Vadstena stadskyrka. Enligt protokoll visade han då "märkeliga prov på skicklighet och noggrannhet i arbetet".

Efter denna tid följde framgång på framgång. Han blev Wistenius kompanjon, övertog verkstaden, avlade orgelbyggarexamen och var verksam som orgelbyggare i 37 år.

Ifråga om hög konstnärlig kvalité, inte minst beträffande pipverk och intonation, håller Schiörlins orglar, även internationellt sett, en synnerligen hög standard. Ifråga om konstnärlig originalitet - det vi brukar kalla kreativitet -och då det gäller att utveckla den svenska traditionen, intar Schiörlin den absolut främsta platsen.

Vi har i det föregående kortfattat berört Daniel Stråhles och Gren & Stråhles stora trumpetbatteri. Schiörlins läromästare, Jonas Wistenius, disponerar Daniel Stråhles rörstämmor; Trumpet 8 bas/disc. Trumpet 4 bas och Vox virginea 8'. Schiörlin utvecklar redan i sina tidigaste orglar (t. ex. Alvesta 1778) en kompletterande labial motsvarighet; Principal 4 bas/disc. Principal 8 disc. -alltså en förstärkning av discanten.

Orgeln i Östra Skrukeby utanför Linköping från 1794 är ett mycket väl bevarat exempel på denna orgeltyp:

Så långt låter sig Schiörlins orglar förklaras som en fortlöpande utveckling av den svenska traditionen. Han skulle dock komma att bygga orglar, som inte kan förklaras och beskrivas på detta sätt. Innan vi går in på dessa måste vi i korthet nämna något om G.J. Vogler, och hans inflytande på orgel-byggarkonsten.

tonsättare, orgelvirtuos, improvisatör, musikteoretiker, pedagog och romersk-katolsk präst (abbé), blev år 1786, under synnerligen förmånliga ekonomiska villkor, kallad till Sverige av Gustav III som hovkapellmästare. Vogler var en av sin tids mest särpräglade musikerpersonligheter, en sällsam blandning av upplysningstidens förnuft och den framträngande romantikens Sturm und Dräng. Mest är han i Sverige känd för "Hosianna", som blivit en unik tradition för oss att sjunga första sond. i advent.

Hans insatser på orgelbyggeriets område har i modern organologisk litteratur starkt nedvärderats. Ett försök till en mer nyanserad bild har gjorts av Sven Wistedt i ett par uppsatser från 1930-talet.   Vogler var utan tvekan en mycket lärd musikteoretiker. Då han 1799 lämnade Sverige hade han publicerat en organistskola, en claverskola, en koralbok och en harmonilära. Han hade dessutom givit 100 konserter. Som orgelimprovisatör imponerade han på sin tids lärde och hans oöverträffade förmåga att improvisera i sträng stil erkändes även av hans kritiker. Det motsägelsefulla i hans personlighet tog sig uttryck i att hans konsertprogram brukade innehålla "Musicaliska Målningar". Ämnena för dessa kunde vara "Rubens Yttersta Domen föreställd i musik" eller "HufvudScenerna af Saulus och Davids Historia enl. Bibeln". I "Jerichos Belägring" illustrerades murarnas nedstörtande genom att Vogler med bägge armarna tryckte ned så många tangenter som möjligt på den för fullt verk registrerade orgeln. Publiken uppges vara hänförd medan kritikerna menade att han sysslade med pajaskonster, narr och gyckelspel. I en recension i Götheborgs Tidningar den 19 april 1787 heter det om en koncert i Skara domkyrka "at, då Pastorale speltes, och i bland annat åska imiterades, all dam och spindelwäf från hwalwen i kyrkan, som är ansenligt höga, föll ned på hattarna, at de blefwo något askefärgade; Fruntimren woro därföre ej mycket nöjde med åskedundret.. ."2)

SIMPLIFIKATIONSSYSTEMET

Då Voglers namn nämns i organologisk litteratur, är det i samband med sitt s.k. simplifikationssystem, vilket avsåg ett förenklat byggnadssätt för orglar. I samband med sina konsertresor över hela Europa hade han haft tillfälle att studera såväl äldre som nyare mästares orglar. Vogler arbetade länge med ett manuskript där han i detalj skulle redogöra för sina teorier. Det anses dock av forskare vara för all framtid förlorat. Då Vogler hela tiden vidareutvecklade sina idéer är det omöjligt att helt greppa om det. Några allmänna slutsatser kan man dock dra:

1) Orgelfasaden slopades. Den var dyrbar, krävde symmetrisk pipuppställning, vilket i sin tur krävde invecklad mekanik.

2) Hela orgelverket inneslöts i svällare. Som tonsättare tillhörde Vogler Mannheimskolan som bl. a. införde begreppen crescendo - dimenuendo i orkestermusiken. Detta söker Vogler nu genomföra även på orgeln.

3) Mixturerna ersattes av övertonsstämmor som upphörde då minsta pipan blivit 1/12 fot (senare 1/4'). Härigenom sparades en mängd småpipor.

4) Kombinationstoner. Idén är att er* stor, skrymmande, dyrbar och luftslukande stämma skall ersättas av två mindre övertonsstämmor, som ger den önskade tonen som resultant. Detta var ingenting nytt, men Vogler utnyttjade denna möjlighet i en dittills ej tillämpad utsträckning.

5) Huvudmanualen delades upp på två verk. Första manualen innehöll t.ex. Principal 16' och 4' (ev. 1') och flöjter 8' och 2'. Andra manualen innehöll då Principal 8' och 2' och flöjter 16' och 4'. De överhoppade fottalen ersattes med "Trias harmonica", d.v.s. övertoner, som tillsammans skulle ersätta den uteblivna principalstämman. (10 2/3 + 6 2/5) och 2 2/3 + 1 1/3 + 4/5 för manual II. I senare dispositioner slopades flöjterna helt i de båda första manualerna.

6) Stämmorna delades, spec. i senare dispositioner, på bas och discantregister enligt spansk praxis.

7a) Som tredje manual i ett mindre verk genomfördes övriga karaktärs- och solostämmor på delade register så att varje manualhalva framstår som ett särskilt verk med begränsat tonomfång, b) I större verk hade manual III enbart rörstämmor från 32' till 4'. Man. IV stråkstämmor 16', 8' och man. V flöjtstämmor 8' och 4'. Ett typiskt orkes-tralt tänkande.

8) Det låg i simplifikationssystemets natur att pedalen minskades kraftigt eller helt enkelt kopplades eller transmitterades till manualerna, så att alla manualstämmor i princip kunde användas som pedalstämmor.

Då Vogler 1786-1799 vistades i Sverige hade han kontakt, och samarbete med de båda ledande orgelbyggarna Schwan och Schiörlin. Det blev dock Schiörlin som kom att bygga ett orchestrion, enligt Voglers simplifikations-system, för Hedvigs kyrka i Norrköping år 1797. Schiörlin skrev även ett kontrakt för ett liknande (Ramsbergs kyrka, Västerås stift) som dock aldrig kom till utförande.

Då Vogler 1799 lämnade Sverige bodde han ett år i Köpenhamn. Han byggde där om två orglar efter sina idéer. Den mest radikala ombyggnaden var reformerta kyrkans orgel, där han flyttade om några stämmor så att de bildade en "Trias Harmonica" i proportion av 32 fot. I och för sig hade denna stämma inte varit otänkbar i en stor orgelns pedalverk, men att, som här, sätta den i en 25-stämmig orgels huvudverk, verkar onekligen överlastat. Organisten Weyse, som var vän och beundrare av Vogler och en av de få som verkligen förstod hans idéer, återställde orgeln på denna punkt så snart Vogler rest sin väg, vilket stöder tanken att Vogler var mer fängslad av sina teorier och mindre benägen att lyssna kritiskt.

Då det av Schiörlin uppförda orchestrionet i Hedvigs kyrka i Norrköping, 1827 var i behov av reparation, utförde director musices Erik Dahlman i Linköping en besiktning. Denne ondgjorde sig över aliquotstämmorna och ansåg att Vogler "medelst öfwerträdande af Naturens Lagar på ett obehörigt Sätt anwändt "Trias Harmonica" til utrönande af Ljudets physicaliska och akustiska Effect" samt att "han i detta Werk åstadkommit en mängd Terts och Qvint Registers insättande, hwars wilda skri kan wara tjenligt wid Imitation af en Bataille men ej wid Gudstjenst". Idén var tvenne sekler gammal, framhöll Dahlman, men fastän av verkliga orgelkännare förkastad hade den likväl av Vogler - låt vara med någon liten förändring - på nytt blivit upptagen och envist försvarad.

Dahlmans uttalande är mycket tidstypiskt. Man strävade på 1800-talet att rensa bort aliquotstämmorna ur dispositionerna. Med tanke på att Vogler föreskrivit Gedackt-qvint och Gedackt-terz såsom "allra svagaste register" och naturligtvis avvägt de övriga i förhållande till dessa, framstår Dahlmans påstående om ters- och kvintstämmornas vilda skri, som medvetet överdrivet. Man kan däremot förstå att en orgel som har 32 stämmor, och av dessa endast 10 är grundstämmor, lämpade för koralspel och nästan lika många är aliquoter, var detta orche-strion, efter sin storlek, tämligen ensidigt som gudstjänstinstrument. Kanske var det en bidragande orsak till att Schiörlin inte tillämpar Voglers simpli-fikationssystem på mer än någon enstaka punkt. Naturligtvis är det ur orgelhistorisk synpunkt beklagligt att detta orchestrion inte fick stå kvar, dels därför att det var det första i sitt slag, dels därför att kyrkan senare upphörde att vara kyrka och istället blev hörsal. Vogler—Shiörlins orchestrion hade inte stått i vägen.

Tanken att två övertonsstämmor skulle kunna ersätta en större och dyrbarare stämma, kan förstås mot bakgrund av relativt höga materialkostnader och låga arbetskostnader. Idag då situationen blivit den motsatta skulle Voglers simplifikationssystem vara direkt olönsamt; orgeln får inte färre och mer effektiva stämmor, utan tvärtom fler och, i varje fall för gudstjänstspelet, mindre användbara stämmor. Man skall också ha klart för sig att klangen inte alls blir densamma som i ett traditionellt instrument. I stora katedralorglar, t. ex. Cavaille-Colls berömda orgel i Notre-Dame, Paris, är liknande stämmor på sin plats och tillför orgeln många intressanta klangmöjligheter. Men att i relativt små instrument tillämpa dem i den extrema utsträckning som Vogler gjorde kan enbart ses och förklaras som akustiska experiment.

Så långt kan man utveckla en någorlunda vederhäftig kritik över simplifikationssystemet. Mindre förstående måste man dock ställa sig till den totalt förintande kritik, man möter i den orgelrörelsedominerade litteraturen, speciellt från 1950-talet. Där har man förenklat de komplicerade frågeställningarna så långt att man ser hela utvecklingen från Vogler till orgelrörelsen - d.v.s. hela 1800-talet - som romantisk. Och begreppet romantik är i denna litteratur alltid liktydig med dekadens. Som framgår av det föregående, är Erik Dahlman representativ för tidiga romantiska strömningar. Som sådan är han mycket kritisk till den stora anhopningen av kvinter och terser, medan orgelrörelsen starkt kritiserat utvecklingen under 1800-talet just för att man då avlägsnade dessa stämmor ur orgeldispositionerna.

Denna ovederhäftiga kritik leder lätt till uppfattningen att Schiörlin, efter att i slutet av 1700-talet tillhört vårt lands främsta orgelbyggare, på 1800-talet skulle representera en begynnande dekadent utveckling. Ingenting kan vara mer felaktigt. Det just nu påbörjade restaureringsarbetet i Rappestads kyrka, utanför Linköping, - Schiörlins sista orgel från 1815 - ger klart besked om att en så kreativ personlighet som Pehr Schiörlin inte stagnerat, utan hela tiden utvecklats som orgelbyggare.

Hur påverkades då Schiörlin av samarbetet med Vogler? Det finns en del dispositioner, som på en del punkter starkt avviker från det vi är vana vid. En liten orgel av denna typ, i Ekebyborna kyrka, Linköpings stift är bevarad. Orgeln byggdes 1806.

En disposition, som inte låter sig förklaras med vedertagna begrepp. Utrymmet tillåter inte att vi analyserar den, men två påpekande skall göras.

1) Av de åtta uppställda punkterna på Voglers simplifikationssystem, är det bara punkt 7a som Schiörlin tar upp.¹⁾ Jämför man ombyggnader av orglar som Vogler företog borde orgeln i Ekebyborna även haft gedacktkvint 5 1/3 och gedacktters 3 1/5 i basen, samt kvint 2 2/3 och ters 1 3/5, åtminstone i discanten.

2) Det skall här framhållas att Vogler var en utomordentligt skicklig improvisatör och denna orgel skall ses som en improvisationsorgel. Bortsett från de labiala bas- och discantstämmorna är denna orgel i övrigt lika klassisk som vilken annan tidigare Schiörlinorgel som helst.

Att Schiörlin gick såpass långt ifråga om nytänkande kan naturligt värderas mycket olika. Reservationslöst kan man säga att han är den störste nyskapande orgelbyggare vi någonsin haft. Även om orgeln i Ekebyborna bygger på idéer, som Vogler har dokumenterat i andra orglar, har Schiörlin här tillämpat dessa helt på sitt eget personliga sätt.

Ar man mer kritisk, inser man lätt att resurser har tagits från repertoarspelet för att gynna improviserat spel. Problematiken om orgeln kontra repertoaren var knappast aktuell på svensk landsbygd då.

De organister som upplevt Voglers improviserade orgelspel var säkert imponerade och försökte nog i åtskilliga fall, efter bästa förmåga att göra efter. Denna orgeltyp förutsätter en speciell sorts organister, vilket är den troligaste orsaken till att inget större instrument av denna typ är bevarat.

Sannolikt har denna orgeltyp även bidragit till att den moderna orgelrörelsen ansett den svenska traditionen alltför provinsiell för att tagas upp på nytt och byggas vidare på. I stället har man arbetat vidare med den nordtyska traditionen, på senare år en viss blandning av tysk och fransk tradition, d.v.s. orglar som man förknippar med den stora repertoaren.

Undan för undan minskar de Vogler-influerade stämmorna i Schiörlins orglar. I Gammalkil föreligger först ett Voglerinpsirerat förslag, men den orgel som byggs 1806 byggs efter klassiska principer. Sin sista stora orgel, Rappestad, utanför Linköping, 1815, genomförs på ett mycket konsekvent sätt efter klassiska principer:

1) Denna typ av bas- och discantstämmor påminner om s.k. "concertoregister" som fanns i en del italienska orglar. Vogler hade fått sin utbildning i Italien och mycket tyder på att han fått idén till dessa stämmor därifrån. Shiörlin arbetar här på ett mycket konsekvent sätt efter klassiska principer. Oververket motsvarar i stort sett Jonseredsorgeln med den karaktäristiska Principal 8 disc. och Principal 4 bas/ disc. Huvudverkets principaler är en oktav djupare (dubbelt så långa) Principal 16 disc. och Principal 8 bas/disc. Längst ut på sidorna har pedalverket sina tureller och plana pipfält (se bild).

Orgeln i Rappestads kyrka - Schiörlins sista orgel. Öververkets fasadpipor (högst upp i mitten) är grupperade på samma sätt som på Jonseredsorgeln. Under och på båda sidor är huvudverkets (dubbelt så långa) principal 8 och 16 discant placerade och längst ut på sidorna pedalverkets principaler. En hel del fasadpipor är här dock stumma. Foto: Einar Erici

De oerhört utrymmes- och kostnadskrävande Principal 16 i huvudverket och Principal 8 i öververket förekom under svenskt 1700-tal endast på tre ställen (Uppsala domkyrka, St. Clara Sthlm och Storkyrkan Sthlm - d. v. s. 40, 40 och 56 stämmor). Genom att disponera dessa stämmor endast i discanten får Schiörlin med mycket av den stora katedralorgelns klang i en orgel på 22 hela och 2 halva stämmor, i en kyrka som inte alls är stor. Detta är Schiörlins egen, högst personliga tillämpning av barockens verkprincip. Samtidigt kan man - om man så vill - se det som en form av "simplifikationssystem", bra mycket mer genialt än Voglers. Det varken förvränger orgelns disposition till oigenkännlighet, eller kräver en uppsättning andra stämmor som kompensation.

Denna orgel står som en milstolpe i svensk orgelhistoria. Den hör till det mest genuint svenska som åstadkommits på orgelbyggeriets område. Beträffande den gustavianska fasadarkitekturen, kan ett citat ur Gustaf Munthes konsthistoria passa in här: "Den nya stilen låg mycket väl till för det svenska kynnet. Den gustavianska tiden kom också att beteckna en höjdpunkt i den svenska konstens utveckling.¹⁾

Det samma kan lika väl sägas om det klangliga. Kännetecknande för

Schiörlins 1800-talsorglar är en något mörkare klang. Många organologer talar gärna här om begynnande romantik. På samma sätt som Olof Schwans orglar utgör avslutningen på Stockholmsskolan utgör Schiörlins 1800-tals-orglar avslutningen på traditionen Cahman-Stråhle - Wistenius-Schiörlin. (J.N. Cahman hade år 1733 byggt en orgel på 28 stämmor för Linköpings domkyrka, som naturligtvis utgjorde en förebild för Linköpingsmästarna.) Schwan och Schiörlins orglar bör orgelhistoriskt räknas till senbarocken. A andra sidan är de början till något nytt. Endast huvudverket har mixtur och öververkets trumpet är ersatt med en vox humana. Pedalen är självständig gentemot öververket, men kopplas till huvudverket. Dessa drag skulle känneteckna utvecklingen under 1800-talets första hälft. Jan Håkan Åberg föreslår i sin orgelbok²⁾ beteckningen "klassicistisk" som lämplig för de orglar som byggdes mellan barocken och den egentliga romantiska orgeln som P.L. Åkerman införde 1850. Det är en orgeltyp som har sina rötter i barocken, men som ändå tillåter organisten att sträcka sig tämligen långt i andra riktningar, t. ex. den tidiga romantiken. Inom nutida orgelbyggeri på 1960- och 70-talen har man sökt sammanföra dessa stilar i samma instrument. Sett ur detta perspektiv blir de svenska orglarna som byggdes i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet på nytt högaktuella.

Men det är inte i första hand barockmusik eller tidig romantisk musik som dessa orglar skapats för. I första hand är de tänkta som renodlade gudstjänstinstrument. Vi har ingen repertoar som direkt är förknippad med dessa orglar. Man räknar med att man i landsbygden inte spelade någon egentlig orgelmusik alls i gudstjänsten. Däremot var 1800-talet den stora psalmdiktningens århundrade. Man behöver bara tänka på den Wallinska psalmboken 1819.

Detta att orglarna i första hand var renodlade gudst)änstinstrument står dock ej i motsatsförhållande till repertoarspelet. Én av vår tids största orgelbyggare; Poul Gerhard Andersen brukade säga att "en orgel som duger att spela psalmer på duger till all slags musik", och det ligger mycket i det, förutsatt att man ställer lika höga krav på klangen som man gjorde för 150—250 år sedan. Dessa verkliga psalmorglar byggdes av orgelbyggare som mestadels hade en underbar förmåga au få sina instrument att inspirera psalmsången..orglar som själva sjöng!

Frågan om vi kan få till stånd en svensk orgelrörelse, som går så långt att den diskuterar rekonstruktioner av Schiörlins mera Voglerinspirerade verk, måste i detta sammanhang lämnas därhän. Klart är emellertid att om orgelrörelsen på 1950-talet ägnat den svenska traditionen större uppmärksamhet, hade många församlingar idag haft både mer mångsidiga och prisvärda orglar. Någon orgeltyp som ger så rik klanglig omväxling i förhållande till sin storlek, som den minsta och näst äldsta av de bevarade Schiörlinorglarna - Jonseredsorgeln - har säkerligen aldrig uppfunnits. Må dessa orglar bli mer normgivande i framtiden än vad de varit hittills.

Partille i januari 1983

Stellan Gustafsson

Ur SKS Jubileumsskrift Jonseredsorgeln 200 år 1783-1983