Den 26 juni 1869 avled grosshandlare Sven Renström. Han bestämde i sitt testamente att ett belopp av 1.500.000 riksdaler riksmynt skulle tillfalla Göteborgs stad. 1.000.000 skulle utgöra en huvudfond att förvaltas under benämningen Renströmska fonden. Ränteavkastningen skulle disponeras av stadsfullmäktige och då för allmännyttiga ändamål i staden.

Ar 1903 föreslog dåvarande förste stadsläkaren inrättandet av ett lungsotssanatorium. Stadsfullmäktige tillstyrkte och bestämde att det skulle bära Renströms namn. Anstalten uppfördes i Kålltorp på en tomt som staden ägde.

Är 1927 fattades beslut att uppföra paviljonger och liggterasser. En tillbyggnad gjordes sedan år 1929. Totalt blev det 262 vårdplatser.

Renströmska sjukhuset, Ivar Tengbom och Ernst Torulf 1911-13, byggdes som Kålltorps lungsotssjukhus i änden av Sanatoriegatan. Det är ett av 28 nya lungsjukhus under 1910-talets stora sanatoriebyggnadsperiod i Sverige. Anläggningen ligger högt och fritt i utkanten av Delsjöterrängen. Läget var en del av behandlingen eftersom frisk luft var mycket viktigt. Den symmetriska (manlig/kvinnlig sida) huvudbyggnaden i rött tegel hade från början vid sin östra gavel en vinklad södervänd öppen ligghall i trä för vila utomhus. Till lungsjukhuset hörde ett antal mindre byggnader i parken. Här fanns även eget trädgårdsmästeri. Det lilla bårhuset norr om huvudbyggnaden, en utpräglat nationalromantisk stenbyggnad, hör också till anläggningen.

Kålltorp  ingår i de delar av Örgryte som inkorporerades med Göteborg 1922 och omedelbart planlades av Albert Lilienberg. Kring Sanatoriegatan ligger kvarter med tvåvåningsbebyggelse, huvudsakligen villor men längs de större gatorna och kring två inre platsbildningar radhus och små hyreshus. De kvarter som ligger närmast Torpagatan norr visar hur Lilienbergs slutna kvartersstadsplan från 1925 revs upp av Uno Åhrén 1935 och ersattes med funktionalismens lamellhus orienterade (nästan) i nord-syd. Husen är i båda delarna av området landshövdingehus, ritade av olika arkitekter för mindre fastighetsägare. Den östra delen byggdes 1936-38 och är det sista större i landshövdingehusområdet. Butikerna ligger här inte längre i bottenvåningarna utan har flyttats ut till låga byggnader mellan husen.

Radhuslängorna utefter Munkebäcksgatan skiljer sig i arkitektur från de övriga husen i närområdet. Tvåvåningshusen ritades av arkitekt Erik Friberger och byggdes år 1933. De är långsträckta och mycket enkla. I början blev de beryktade för sin "fulhet". De kom att få många öknamn genom åren, bland annat "Rävfarmen", "Kaninburarna" och "Snälltåget".

En historia som berättades gick ut på att en boendes bekant som inte fått den riktiga adressen skickade sitt brev till den boende med adressen "Rävfarmen". Brevet kom fram. I dag har dock husen och området fått en viss kulturell status.

Under den första tiden efter att husen blev klara bodde det rätt många pensionärer här, naturligt nog med tanke på att det var ganska små lägenheter. Barnfamiljerna som bodde här flyttade i regel till annat håll när familjen växte. I dag finns det dock betydligt fler barnfamiljer än tidigare.

Det var arkitekt Erik Friberger som ritade dessa hus år 1934. Han var en man med bestämda idéer och ville bygga så att det skulle vara billigt att bo i området. Fribergers idé var att kombinera hyreshusets fördelar med boende i egen villa. Erik Friberger var en medveten och konsekvent företrädare för funktionalismen i Sverige.

De boende trivs i radhusen och många har bott här länge.

Under första världskriget rådde stor bostadsbrist i Göteborg. Detta försökte man åtgärda genom att bygga tillfälliga bostäder. Ett av många sådana bostadsområden uppfördes i Här-landa på det område som i dag begränsas av Härlandavägen, Balsamin- och Ängsvaktaregatorna samt bebyggelsen utefter norra sidan av Björcksgatan.

Staden ritade 1919 flera förslag till planlösning och utseende på de tretton sinsemellan något olika envånings bostadspaviljongerna med tillhörande förrådshus, tvättstugor, sophus och dasslängor. Varje lägenhet bestod av ett rum och kök. Sammanlagt rörde det sig om 64 lägenheter.

Första paviljongen var inflyttningsklar redan den första oktober samma år. Det sista huset kom att stå kvar till 1954. Eftersom området ansågs förfulande för det nya Kålltorp

När däremot östra delen av Kålltorpsdalen (område 2) något 10-tal år senare skulle tas i bruk för bostadsändamål, hade funktionalistiska strömningar börjat göra sig påminda, och stadsplanen ändrades delvis.I nordvästra delen av området (Munkebäcksgatan - Stobéegatan - Bisittaregatan - Torpagatan byggdes 1929-36 elva kvarter med landshövdingehus med kringbyggda gårdar med genomgångspassager i enhetlig stil. Tegel är det vanligaste materialet i bottenvåningarna medan övervåningarna har locklistpanel. På Stobéegatans norra sida har träpanelen dragits ner även över bottenvåningarna. Mot gatan har husen förträdgårdar. Arkitekter till dessa var D. Grip, Nils Hansson, G L Petersson m fl. Som byggherrar fungerade olika bostadsföreningar. Ett av kvarteren ersattes av en lekplats. Området är unikt för Göteborg och ingår numera i stadens bevarandeprogram.

Från Kålltorp en stadsdel berättar av Björn Edman Bokus

Sven Malmsten, tidigare kyrkoherde i Härlanda församling, berättar. Han är född och uppvuxen i Kålltorp, närmare bestämt på Björcksgatan 46. Han berättar med inlevelse och värme om sin barndom.

Svens far arbetade i brandkåren och detta ingav rätt stor respekt bland lekkamraterna. Bostaden bestod av ett rum och kök med wc, och hyran var 60 kronor i månaden.

När husen på bland annat Björcksgatan började byggas på 2 0-talet var det öppna gårdar ut mot ängarna där korna gick och betade.

Varje familj hade vanligtvis två barn. Familjer med ännu fler barn bodde ofta i de så kallade Solgårdarna som låg utmed Qvidingsgatan med angränsande gator. Han kommer också ihåg att dessa familjer ofta fick bidrag för att klara hyran och uppehället i övrigt.

När hyran skulle betalas gick hans far till vicevärden och betalade kontant. Vicevärden var en mycket viktig person. Han höll också ordning på alla ungarna på gården.

Barnen var alltså många i Kålltorp. Flera gäng bildades bland barnen på Björcksgatan och bland barnen från Solgårdarna. Det kunde bli hårda bataljer ibland när de drabbade samman.

Något klotter på väggar och i trappuppgångar förekom inte. Det enda som ritades var linjerna på gatan när flickorna skulle hoppa hage.

Hur var då Sven klädd när han var ute bland kamraterna? Jo, han hade hemstickade strumpor som stacks och så "äppelknyckarbyxor", rutig skjorta och väst. Kavaj fick han också bära ibland för att inte störa grannen.

Några större hemligheter kunde man inte ha i familjerna. Det var nämligen ganska lyhört mellan lägenheterna. Man fick nästan viska ibland.

Tvättstugan med kokgrytan var en träffpunkt för husets fruar -mammorna var alltid hemmafruar. En vecka i december fick kokgrytan dock inte användas till tvätt. Då skulle nämligen lutfisken i stället blötläggas och det var sannerligen ett stort tillfälle. Värj e dag var det alltid någon som var ute och piskade mattor, det både hördes och syntes. Men på söndagarna var det stopp, då skulle det vara helgfrid. Det sattes en ära i att ha det rent och snyggt omkring sig.

Det gällde även att vara ren och snygg själv. I källaren fanns badkaret och man fick skriva upp sig på en stor lapp när man önskade tid för ett bad. När det sedan var dags för badet blev det en riktig skrubbning av hela kroppen.

- Det var rätt tryggt att vara barn, säger Sven. Mina släktingar bodde nära varandra. Jag kunde ibland springa hem till min mormor och bara hälsa på.

När Frälsningsarmén kom med trummor och trumpeter blev det en ordentlig folksamling. Från lekplatsen underhöll de och förde ut sitt budskap till alla invånare, stora som små. Sven kommer ihåg att både Pingstförsamlingen och Metodisterna hyrde lokaler i Kålltorp.

När man blev sjuk var det oftast i hemmet man fick ligga. Var man äldre och inte blev bra så låg man här oftast tills man dog. När någon avled strödde man hackade grankvistar utanför på trottoaren. Det fanns en stilla vördnad och tystnad i huset och i dess närhet så länge den döde låg kvar i hemmet. När sedan kistan bars ut och följet drog iväg så var det säkert många av grannarna som tittade ut bakom gardinerna.

Efter akten samlades man ofta i Margaretaskolan vid Heden för kaffe eller kanske man kunde äta en bit mat. Det gav en viss social status att ha stor och "pampig" begravning. Alla var naturligt nog också svartklädda vid de här tillfällena.

Studentexamen hägrade för Sven, och hans far hade en lön som gjorde det möjligt att hyra en tvårumslägenhet. Det var "lycka" för en blivande student att ha ett eget rum att läsa sina läxor i.

De flesta vuxna manliga som bodde i Kålltorp var industriarbetare. De kunde arbeta i hamnen eller vid SJ. Det fanns även de som hade lägre kontorsbefattningar i kommunen eller i något företag. De flesta här var socialdemokrater. Detta gällde även Svens föräldrar. Sven kommer ihåg agitatorn Albert Ströms flammande tal.

Som nybliven pensionär ser Sven Malmsten med glädje tillbaka på sina år som kyrkoherde i Härlanda församling. Han har dock ingen önskan att vrida klockan tillbaka. Tvärtom ser han med spänning fram emot vad livet vidare har att erbjuda och ge honom./Ur Boken Härlanda berättar