Det nuvarande Göteborg grundades på Nya Lödöses utmärker och fick överta den nerlagda stadens landområden, rollerna blev alltså ombytta.

Gustav II Adolf lockade holländare till Göteborg inte bara för att bygga staden utan också för att utveckla jordbruket. Holländska bönder arrenderade stora delar av stadens mark för att odla och hålla boskap till borgarnas försörjning.

Den på detta vis använda marken kallades landerier. Men redan i slutet av 1600-talet hade de flesta landerierna tagits över av magistratens medlemmar, d.v.s. stadens beslutsfattare. De bestämde att rätten till arrende skulle förbehållas dem själva.

Man lät uppföra herrgårdsliknande byggnader på landerierna och det är dessa som numera kallas landerier. Några lever kvar endast som namn, t.ex Kristinedal och Marieholm, medan andra är bevarade såsom Kvibergsnäs och Bagaregården. I slutet av 1800-talet löste staden in de flesta landeribyggnaderna medan några såldes.

Kvibergs By

Kvibergs by, eller Quighuberg som det heter när det första gången omnämns 1353, hade tillhört Nya Lödöse. När marken sedan övergick i Göteborgs ägo blev den landerimark och så småningom till landerierna Kviberg, Kvibergsnäs, Gamlestaden (även kallat Mariedal) och Marieholm. Oklarhet har rått om Hospitalsmarken och delar av Skräppekärr hörde till Kvibergs by. Över huvud taget är ägo- och arrendegränser oklara och kartor saknas i stor utsträckning.

Kvibergs Landeri

Kvibergs landeri arrenderades först av holländska bönder, sedan av olika magistratspersoner. J J Ekman var den siste landeriägaren. Området övertogs 1890 av Kronan som där byggde kaserner för Göta Artilleriregemente.

När de nya kasernerna i ståtlig riddarromantisk stil invigdes första oktober 1895 sade regementschefen greve Hamilton bl.a.:

"Då regementet nu inflyttar i sin nya boning (...) och får nya grannar, så må man hoppas att det skall veta att iakttaga ett goda krigsmän värdigt uppträdande och från första dagen bemöda sig om att vinna sina nya grannars förtroende och välvilja. Det bör göra sig värdigt, del. stolta och vackra hem, som Konung och riksdag med stora uppoffringar skaffat detsamma. Dessa uppoffringar medföra förpliktelser, som vi böra fylla genom att förskaffa oss stridsduglighet. till den dag, Han kan komma då vår Konung kallar oss till vapen för Sveriges ära och självständighet."

Så här skriver regementschefens hustru samma dag i sin dagbok:

"Överstinnorna Braune, Geijer och jag åkte tillsammans ut (...) Frän chefskansliet som är beläget i tornrummet sågo vi regementet komma lagande med trummor och spel. (...) Man slöt med 'Vår Gud är oss en väldig borg' och Kungssången. Efter högtidligheten intog damerna choklad i officerarnas trevliga våning."

När regementet flyttade in blev det gamla landeriets byggnader, såväl villan Bellevue, som brann ner 1970, som torpen, till bostäder för officerare och andra stamanställda. Efter nästan hundra år lämnade militären kasernerna 1994. Huvudbyggnaden har tagits över av idrotts och förningsförvaltningen. I området finns nu skiftande verksamheter, däribland vandrarhem, skola och militärmuseum.

Göteborgs Stad äger och förvaltar nu byggnaderna som ingår i kommunens bevaringsprogram för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

Mariedal och Marieholms Landerier

Numera är det kompletterat och sammanlänkat med Lackarebäckens vattenverk. Alelyckans gamla byggnader är, i den nu gällande stadsplanen för Alelyckans industriområde, kulturminnesmärkta.

Detta gäller även Skräppekärrs renhållningsverks arbetarbostäder från 1920-talet, de fyra stora villorna strax söder om Ale-lyckan, liksom Lärje gamla stationshus på ängen på andra sidan j vägen.

En milsten från 1724 står här vid vägen och från bron över  Lärjeån kan man se den gamla valvbron av sten.

På andra sidan  Lärjeån, alltså utanför Gamlestadens område, ligger Lärjeholms gård. Den brändes 1645 av danskarna och de äldsta delarna av de nuvarande byggnaderna är troligen från tiden strax därefter.

Gården är byggnadsminnesförklarad av Riksantikvarieämbetet sedan 1975 och ägs av Göteborgs Stad.

Söder om Säveån fanns Ånäs landeri, först brukat av holländare, sedan arrenderat av släkten Sahlgren i över 130 år.

Landeriets huvudbyggnad låg där Gamlestadens Fabriker nu är. Bröderna Niclas och Jacob Sahlgren fick 1729 kungligt privilegium på ett sockerraffinaderi.

Det innebar att de under 25 år var skyddade mot konkurrenter inom ett område av 30 mil. Ånäs sockerbruk, en imponerande anläggning i åtta våningar intill landeriets huvudbyggnad, stod klar 1733.

Efter diverse ägarskiften blev det gamla sockerbruket så småningom en filial till Rosenlunds spinnerier och 1881 eget bolag med namnet Gamlestadens Fabriker AB.

Hur den unge ingenjören Sven Wingqvist konstruerade det sfäriska kullagret för att lösa problemet med ständigt kärvande maskiner i Gamlestadens Fabriker, är ett av de mest kända kapitlen i svensk industrihistoria.

På Mariedals landeri startade så SKF 1907 med kapital från Gamlestadens Fabriker. Den allra första byggnaden, "råttboet", finns inte längre kvar.

Den äldsta bevarade delen av den gamla huvudbyggnaden mot Hornsgatan är byggd 1909, den pampiga fasaden mot Artillerigatan kom till 1910-12.

På 1920-talet gav SKF i sin tur upphov till Volvo, som startade i en nyss uppköpt och nerlagd kullagerfabrik på Hisingen.

När Alexander Odhngr tvingades lämna S.t Petersburg 1917, vände han sig till sin kusin Sven Wingqvist.

Så kom det sig att General Odhners tillverkning av räknemaskiner etablerades vid Gamlestadsvägen i det hus som numera i om- och tillbyggt skick används av SAAB.

Kristinedals landeri, även det under 1600- och 1700-talet arrenderat av släkten Sahlgren, hade sin huvudbyggnad söder om Säveän och öster om Gamlestadsvägen. I närheten ligger idag SKFs fritidsanläggning som fått överta namnet. Landeriets huvudbyggnad revs först 1960.

Sävenäs Herrgård

Sävenäs säteri eller herrgård fanns också inom det område som idag tillhör SKF. Här startade 1874 Säfveåns Trävaruföretag. Det var i början av seklet landets största exportör av sågade och hyvlade brädor. Man övergick sedan till lådtillverkning. Delar av denna industrianläggning fanns kvar inom SKFs domäner till slutet av 1980-talet. Sävenäs herrgård renoverades 1987 och innehåller nu möteslokaler och SKFs museum och kallas kort och gott Herrgården.

Stämningen är densamma som vid färd på en holländsk kanal. Inför den annalkande skymningen låter kaptenen tända lanternorna. Så passeras gasverket och båten sticker ut i stora älven. (...)."

Torp och Arbetarbostäder

När det gäller livet på landerier och herrgårdar finns det noga dokumenterat. Teckningar, målningar och även foton och massor av skriftligt material gör att det går ganska lätt att göra sig en föreställning om de välbeställdas liv på dessa egendomar.

Men större delen av gångna seklers gamlestadsbor var torpare, drängar, pigor, tjänstefolk och så småningom fabriksarbetare.

Deras historia är betydligt svårare att hitta. Maten de producerade är uppäten, tyget, garnet, fisknätet, lådorna, räknemaskinerna, kullagren m.m. de tillverkade är förbrukade, deras bostäder är nästan alla borta. 

Men flera torp, gårdar och andra bostadshus från 1700- och 1800-talet fanns kvar långt in på 1900-talet och ännu finns de som kan berätta om de gamla husen.

På foton kan man se torpen vid Gamlestadstorg och på nuvarande Kvibergs kyrkogård t.ex. Höjden, Olstorp, Anderstorp och Trekanten.

Skräppekärrsområdet eller Lärje som det också kallades bodde många familjer långt in på 1900-talet t.ex. i torpen Ljungslätt, Erikslund, Intagan, Klinten, Holmen och Nybygget.

Kvar i dag finns Hultås och Kristineberg.

Det gamla affärshuset Sofielund är renoverat av ägaren Göfab. Här bedrevs lanthandel till 1960 och i Marielundsskolan snett över Gamle-stadsvägen började barnen i Lärje sin skolgång.

När industrin började växa fram på landerierna måste man även bygga bostäder till arbetarna. Gamlestadens första arbetarbostäder var envånings trähus som flyttades till Gamlestadens Fabrikers område från Rosenlunds spinnerier i Annedal.

Kring sekelskiftet byggde Gamlestadens Fabriker nya bostäder i sten. De stod kvar ända till 1956.

Från 1900 och fram till 1906 bebyggdes kvarteret Abborren med bostäder och mindre arbetsplatser, bl.a. tvättinrättningen Gloria.

De små lägenheterna låg runt trånga gårdar med gårdshus. Det gällde att få plats med så mycket som möjligt.

Kvarteret Abborren revs i slutet av 60-talet och området används nu som parkering i anslutning till SKFs entré vid Hornsgatan.

Industrialismen och den därav följande inflyttningen till städerna ledde till en svår bostadsnöd med utrymme för spekulation som kunde leda till än större misär.

Såväl stadens styrelse som dess mer välbärgade borgare var väl medvetna om problemen.

De senare bildade olika välgörenhetsstiftelser. I Gamlestaden uppförde Emily Dickssons stiftelse 1916 elva envånings trähus och på 30-talet tillkom tre tvåvåninghus.

Stiftelsen syfte var att "bereda sunda och billiga bostäder åt barnrika familjer i Göteborg". De flesta av envåningshusen och ett tvåvåningshus finns kvar och är renoverade. De ingår i kommunens bevarandeprogram för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

När stadsplaneingenjör Albert Lilienbergs stadsplan för Gamlestaden fastställdes 1917 hade bostadsbyggandet kommit igång på allvar.

De hus som idag präglar stadsbilden i Gamlestaden är byggda från 1915 och fram till 1960, det mesta enligt Lilienbergs stadsplan.