Vägen från Gamla Lödöse till Skara gick över skogsområdet Risveden, vidare väst om sjön Anten, via Hålanda-Gräfsnäs-Stora Mellby och Nossebro.

Staden Lödöse kan spåras bakåt i tiden till 1000-talet och kom att utvecklas starkt under 1100-talet. Västergötland kom i slutet av 1100-talet att stå i livlig förbindelse med såväl grannländerna som övriga Västeuropa via främst Göta Älv.

Med tillkomsten av biskopssätet i Skara växte dock behovet av egna direktförbindelser med utlandet. Såväl andliga som världsliga ting behövdes inte minst för byggandet och utsmyckningen av kyrkor och gravmonument.

Dessa handelsbehov uppfylldes av staden Lödöse, vars uppkomst och utveckling under 1000-talet måste ses mot bakgrund av västgötska stormäns växande handels- och kommunikationsbehov.

År 1473 anlades Nya Lödöse vid Säveåns mynning. På 1540-talet brändes staden av danskarna. Gustav Vasa beordrade då att staden skulle återuppbyggas vid Älvsborgs fästning (vid nuvarande Älvsborgsbrons södra fäste). Då även denna stad brändes av danskarna år 1563 så beslöts att istället återuppbygga Nya Lödöse (nuvarande Gamlestaden).

Under åren 1604-1612 fanns ytterligare en stadsbildning: "Karl IX:s Göteborg", som låg vid Färjenäs mitt emot Älvsborgs fästning men som även den kom att brännas av danskarna.

Det blev kung Gustav II Adolf som nästan 10 år senare fick ansvaret för stadens återuppbyggnad. När Göteborgs kortlivade föregångare vid Färjenäs bränts ner, så valde man, bl.a. av försvarsskäl, att lägga den nya staden längre upp längs älven.

Vid ett besök år 1619 utsåg kungen platsen för den nya staden - den kom att byggas på flacka strandängar vid de båda bergshöjderna Stora och lilla Otterhällan samt Kvarnberget.

Den nya stadsplanen, med hamnkanaler efter holländskt mönster, lades ut av ingenjör Johan Schultz. Redan den 4 juni

1621 utfärdades nya privilegier för staden. Det nya Göteborg kom därefter inte bara att ersätta Karl IX:s Göteborg, utan även Nya Lödöse.

I arkiv finns kartor m.m. som beskriver stadens äldre befästningar. Problemet är att kartorna ibland är motsägelsefulla. I många fall vet vi inte om de illustrerar faktiska förhållanden eller om de stannat som förslag eller bara delvis förverkligats.

De äldsta kartorna är från 1624 och 1636. Den äldre kartan kan snarast ses som ett planförslag för hur staden var tänkt med befästningar, kanaler och gatunät. Den yngre kartan tycks visa hur långt man då hade kommit i utbyggnaden.

För undersökningarna är området i öster vid Lilla Bommen mest intressant. På båda kartorna finns en äldre mur som låg parallellt med och strax utanför nuvarande

Götgatan inne i Östra Nordstan. Ut mot älven viker muren av och går diagonalt genom Östra Nordstan upp mot den nordöstra ändan av Kvarnberget. Vi vet inte säkert om denna mur verkligen har funnits. Inga arkeologiska undersökningar gjordes när man byggde om Östra Nordstan.

Den stora femsidiga försvarsanläggningen vid Centralstationen kom aldrig att byggas.

Av såväl 1636 års karta som av en senare karta från 1644 framgår att både sjömuren ut mot älven och befästningarna nedanför Otterhällan endast delvis blev utbyggda och då heller inte i dess slutgiltiga form.

En något senare karta från 1655 illustrerar sjömuren, fram till i höjd med Surbrunnsgatan, i dess till synes slutgiltiga skick. Likaså illustreras bastionerna nedanför Otterhällan i den utformning som de kom att få först långt senare på 1700-talet.

Kartan från 1690 visar att man prioriterade bygget av befästningarna högre upp på Otterhällan.

Både 1644 års karta och 1655 års karta visar sänkverket ute i älven. Det sträcker sig mellan bastionerna S:t Erik och Johannes Rex. Resterande delar av sänkverket från

Kvarnberget och ner mot Pusterviken uppträder först på 1690 år karta och då i form av ett dubbelt sänkverk som dock aldrig kom att realiseras. Slutligen framgår det också att sänkverket ute i älven, vilket omnämns i skriftliga källor redan 1673, först då blev utbyggt i sin helhet. Det är först någon gång runt 1731 som befästningarna stod helt färdiga och i slutgiltigt skick.

Från den senare delen av 1600-talet finns två odaterade kopparstick och gravyrer som avbildar Göteborg. På bägge sticken visas den yttre befästningslinjen, både ut mot Gullbergsvass och ut mot älvfåran, snarast som enkla eller dubbla pålspärrar ute i älven. Bilderna visar också befästningsmurarna fram till Badstugubastionen i fullt utbyggt skick.

Detta bekräftas av flera samstämmiga kartor och ritningar från 1690 och fram till 1795. Dessutom visar kartorna att de tre bastionerna nedanför Otterhällan, d.v.s Hållgårdsbastionen, Regeringen och Christina Regina, byggdes ut först någon gång mellan 1701 och 1731.

Göteborg var från början en utpräglad hamn- och sjöfartsstad. När staden anlades blev den rikets enda hamn mot väster. Sedan dess är det den viktigaste porten ut mot västerhavet.

Under 1600- och 1700-talet bestod stadens hamn dels av det som i äldre källor benämns som "Rivieret", d.v.s. en något ospecificerad del av älven närmast framför staden. Där ute på redden fick de större fartygen ankra upp. Varorna fördes på pråmar och mindre båtar genom Stora och Lilla Bommen in till och ut från de inre hamnarna.

Av äldre kartor och illustrationer framgår att Stora Hamnkanalen har haft öppningsbara broar in till Stora Torget (Gustav Adolfs torg) och därför också varit tillgänglig för riggade båtar. Lilla Hamnkanalen (nuv Östra Hamngatan) tycks däremot genomgående alltid ha haft fasta broar.

Vid sidan av dessa hamnanläggningar fanns fler hamnar. De låg då utanför stadens vallar, framförallt längre ut längs södra älvstranden, men möjligen också på Hisingssidan och vid Gullbergsvass.

Av 1644 års karta framgår att det kan ha funnits en kaj vid nuvarande Packhusplatsen mellan Stora Kanalen och fram emot Kvarnberget.

Senare kartor, från 1655 och framförallt 1690, visar att man har fyllt ut detta område och byggt strandmuren en bit ut i älven. Man skapade då en liten hamnbassäng i vinkel mot stora kanalen. Denna bassäng omnämns som "Kronans masthamn" eller enbart Masthamn och bör ha haft anknytning till Kronhuset och stadens försvar.

Senare, på 1700-talet, när Otterhällan var militärt etablerat, så bör kronan där ha haft en enklare hamn för mindre rodd- och transportbåtar. Denna bör då ha legat innanför sänkverket och i anslutning till Hållgårdsbastionen nedanför Karlsporten.

Kronan har också varit etablerad utanför staden. Efter det att Älvsborg år 1523 hade återbördats till Sverige, så förlades enheter av flottan till slottet. Strax därefter anlades Älvsborgs skeppsgård. Vid denna tid lät flottan också bygga fartyg vid varv på Lindholmen och i Nya Lödöse.

Efter 1621 års beslut att anlägga den nya staden, så aktualiserades frågan om en ny hamn och förläggningsplats för delar av flottans fartyg. Dessa kom att till stor del bli kvar ute vid Älvsborgs slott fram till 1654 då Nya Älvsborgs fästning togs i bruk.

Året därefter hyrde flottan in sig på Albert van Veldens skeppsvarv i "Masthagen". Från 1660 användes också Johan Ellers skeppsvarv vid Masthugget. Båda varven bör ha legat vid Masthugget omedelbart under Stigberget.

På grund av att flottan hyrde varvsplatserna så sökte man också efter nya områden för flottans stationering. Redan år 1662 kunde därför ett eget varv, det s.k. "Gamla

Varvet" eller "Amiralitetsvarvet", tas i bruk ute vid Stigberget. Detta varv som låg vid nuvarande Amerika-kajen och upp emot Sjöfartsmuseet var sedan i bruk fram till 1825. Redan år 1700 överfördes dock stora delar av dess verksamhet till det då nyetablerade "Nya Varvet".

Den äldsta kända kartan över den södra älvstranden är från 1655 och den visar Älvsborgs Kungsladugårds ägor. Inga hamnanläggningar finns markerade, men en del

bebyggelse beskrivs längs vägen ut mot Älvsborg. På kartan finns två hus utritade i strandkanten längst ut i Masthugget omedelbart nedanför Stigberget. Det är mycket möjligt att dessa två hus faktiskt symboliserar de två ovan omnämnda varven.

Av särskilt intresse är att hela strandsträckan in mot Pusterviken har markerats med en prickad linje ut i älven. Detta kan tyda på att man då redan planerat eller reserverat området för en framtida hamnexploatering.

Först år 1728 får vi en mer tillförlitlig bild av bebyggelsen i Masthugget. Då är i stort sett hela strandsträckan mellan Pusterviken och Stigberget tomtlagd och utbyggd med bryggor och korta pirar. Mitt i området fanns också en liten naturlig lagunbildning, vilken då betecknas som "Stadens Compagnie Hamber".

Mot slutet av 1700-talet har området expanderat ytterligare. Pirarna låg då tätare och hade dessutom förlängts långt ut i älven. Även bebyggelsen hade tätnat och samtidigt expanderat långt ut på pirarna.

I Sjöfartsmuseets arkiv och i Göteborg stadsarkiv finns uppgifter om hamnförhållandena i Göteborg under perioden 1600 - 1800-talet.

Man tvingades kontinuerligt muddra i både hamnar och kanaler. Detta tycks ha berott på naturlig uppslamning, men även på utsläpp från sågverk i bl.a. Lilla Edet och Säveån. I några fall klagades på dumpning av barlast-sten och i många fall också dumpning av muddermassor som utgjort hinder i segelleden.

Andra dokument från 1700-talet och 1800-talet berör frågan om anläggande eller underhåll av dykdalber i anslutning till det s.k. Rivieret. Det framgår inte exakt var dessa kan ha legat, men förmodligen har det funnits dykdalber både vid Masthugget och rakt utanför sänkverket.

Emellanåt omnämns hinder i form av vrak och övergivna båtar. Förutom enstaka notiser som kan hänföras till hamnkanalerna eller till Masthugget, så saknas oftast närmare uppgifter om var dessa har legat.

I krigsarkivet finns uppgifter om att ett stort antal av kronans båtar och krigsfartyg slopats och huggits upp eller sänkts på västkusten.

Från perioden 1700-1872 finns uppgifter om 53 slopade fartyg av varierande slag och i 11 fall finns dessutom uppgifter om var fartygen har sänkts.

Fem av fartygen har sänkts vid Nya Varvet, varav två i samband med en dansk attack mot Göteborg. Från denna händelse finns en karta som visar nio sänkta fartyg, som ligger på linje och bildar en spärr tvärs över älven mellan Nya Varvet och Rya nabbe.

År 1765 sänktes tre fartyg invid Aspholmen utanför nuvarande Arendalshamnen och ett s.k. mösarfartyg sänktes 1855 för att bilda underlag för en brygga vid Färjenäs. De två sista fartygen anges vara sänkta i Göteborg och i Skärvallskil.

Slopningen av fartyg nådde sin topp under första halvan av 1800-talet. Detta skedde samtidigt som man avvecklade Göteborgs befästningar och kan därför ses som en följd av förändrade politiska förhållanden i omvärlden och möjligen också som en följd av den försvarstekniska utvecklingen.

Ovanstående redovisning speglar endast förhållandena som rör fartyg knutna till krigsflottan. Däremot har vi ingen egentlig överblick över den samtida civila sjöfarten och varvsverksamheten i Göteborg med omnejd.

Under både 1700- och 1800-talet skedde mycket omfattande förändringar längs stora delar av den södra älvstranden. Under 1700-talet var det främst Masthuggsområdet som växte fram med en omfattande hamnverksamhet, med stora nyanlagda bryggor och pirar.

Under 1800-talet skedde de största förändringarna i närmare anslutning till själva staden. Till följd av att befästningarna revs så byggdes nya kajer ut mot älven. Dessutom fylldes nu också ut och exploaterades stora delar av Pusterviken och Gullbergsvass.

Dessa hamnbyggen skedde till stor del samtidigt som man slopade ett stort antal av kronans – och förmodligen också civila fartyg Från många andra städer, som exempelvis Köpenhamn, Kalmar, Oslo och Stockholm, finns otaliga exempel på att man i äldre tider utnyttjade gamla uttjänta båtar och fartyg som utfyllnad och underlag när man byggt bryggor och kajer. Göteborg utgör säkerligen inte något undantag.

Göteborg stad hade tidigt en organiserad renhållning. Latrin och hushållsavfall samlades i avfallsbingar inne på gårdarna. Dessa tömdes när de hade blivit fulla, och innehållet fraktades ner till hamnen och lastades på pråmar för vidare transport ut från staden. Troligen har sedan avfallet dels tömts direkt i havet en bit ut i skärgården, men även använts som jordförbättringsmedel på kringliggande åkermark.

Trots den organiserade sophanteringen, så måste en del avfall också ha slängts direkt ut i älven. Skräp dumpades också direkt från de fartyg som legat ute på redden. Avfall som hamnat i älven bör ha förts ut med strömmen, medan tyngre avfall snabbt sjunkit till botten.

Detta kan därför återfinnas på den ursprungliga sjöbotten, under utfyllda områden. Bevarade avfallslager har ett såväl begränsat som förhöjt informationsvärde. Svagheten är att det varken går att knyta till enskilda hushåll eller till enskilda delar av staden.

Styrkan är däremot att det, till skillnad från avfallet inne på tomter och i avfallsbingar, kan spegla en lång obruten sekvens av stadens avfallsalstring. Dessutom är det möjligt att det avfall som hamnat på sjöbotten också har en annan karaktär och speglar andra sidor än det avfall som vi vanligtvis finner inne i staden.

Det finns en handfull kartor som illustrerar området vid Lilla Bommen från tidigt 1600-tal och fram till den senare delen av 1800-talet. Under 1700-talet begränsades Göteborg mot nordväst av den s.k. sjömuren som ingick i den inre försvarslinjen och som här har gått i sträckningen för S:t Eriksgatan och Kanaltorgsgatan.

Enligt kartorna har älven då sträckt sig ända fram till sjömuren. På vardera sidan om Östra Hamngatans mynning har det funnits bastioner som skjutit ut i älven.

Från Kvarnberget har bastionen S:t Erik sträckt sig ut mot den nuvarande operan.

Strax invid Östra Nordstan har bastionen Gustavus Primus legat.

Kartorna visar att det utanför sjömuren funnits enkla eller dubbla pålspärrar med öppning in mot Östra hamnkanalen.

På senare kartor från 1700-talet är denna yttre spärr markerad som en mur ute i älven.

Omedelbart öster om bastionen Gustavus Primus har vallgraven mynnat ut i älven och efter grävningen av denna bildades då den knappt 2 hektar stora "Hultmans holme" ut mot Gullbergs vass.

     Göteborg Från Öster 1709

I början på 1800-talet beslutades att riva stora delar av stadens befästningar. Till en början var det de inre befästningarna som revs.

På 1800-talet började man även utföra större muddrings- och utfyllnadsarbeten ute i älven för att skapa nya hamnanläggningar för den då modernare sjöfarten.

Sydväst om Lilla Bommen begränsades utfyllnaden i huvudsak till området innanför sänkverket. I nordöst började man fylla ut långt utanför de gamla befästningarna. Så skapades både Packhuskajen, Gullbergskajen och hamnbassängen vid Lilla Bommen.

Den senare sträckte sig ursprungligen nästan ända in till Kanaltorgsgatan och vinklade dessutom av in mot nordöst strax innanför den yttre muren.

Den riktigt stora utfyllnaden längre ut i Gullbergsvassområdet skedde därefter under 1800-talets senare hälft och långt in på 1900-talet.

Detta är första delen av en

uppsats som skrivits av

Bertil Kärnefelt. Del 2 finns

tillgänglig härunder

Den gamla Lilla hamnkanalens (ÖstraHamngatan) västra mur har kunnat dokumenteras på några punkter. Muren var uppbyggd av otuktad gråsten i kalkbruk av samma typ som de tidigare dokumenterade 1600-talsmurarna längs den södra delen av vallgraven.

I den norra kanten av S:t Eriksgatan var muren ca 3 meter tjock och minst 2,3 meter djup. Den fortsatte sedan ytterligare 25 meter norrut för att avslutas mot den hamnbassäng som finns angiven på 1855 års karta.

I Östra Hamngatan och ut i S:t Eriksgatan har muren haft en fasadbeklädnad i form av huggen kvadersten av granit. Enligt arkiven ska den tillkommit ca 1850.

Norr om S:t Eriksgatan bestod fasadbeklädnaden av huggen sandsten. Vid undersökningen har kalkbruksprover tagits i muren, men ännu inte analyserats.

Ungefär 80 meter utanför bastionen Gustavus Primus nordspets finns rester av en rustbädd. Den har hört samman med den yttre befästningslinjen som legat ute i älven. Lämningarna låg på en nivå av +10,40 och var blottade på en yta av ca 2,5×5 meter.

Konstruktionen utgjordes av bilade och hopfogade bjälkar som bildade ett liggande fackverk med ca 0,8×0,8 meter stora rutor. I dessa rutfack var sedan nerslaget i allmänhet 4 pålar till ett djup av 4 meter.

Lämningen kan mycket väl utgöra underlag för en befästningsvall av den typ som finns redovisad i Krigsarkivet från 1731 på både karta och konstruktionsritning. Vallen illustreras som en jord eller stenfylld löpande timmerkista som stått på sjöbotten och haft en höjd av ca 3- 4 alnar.

Enligt kartan skall sedan denna typ av befästningsvall ha funnits ute i älven ända ner till Pusterviken. Lämningarnas nivå indikerar att befästningen kan vara grundlagd på en anlagd lerbank ute i älven.

I samband med undersökningarna har man tagit träprover för dendrodateringar från både denna rustbädd och från rustbädden under Gustavus Primus. Dessa har då i båda fallen preliminärt kunnat dateras till 1630-talet.

Sänkverket är markerat med rött

Vid mitten av 1800-talet började man anlägga järnvägsspår löpande omedelbart utanför Kanaltorgsgatan/S:t Eriksgatan och sedan utefter älven förbi Stora Bommen och ut till Järnvågspiren nedanför Järntorget. Dessutom anlades ett stickspår vinkelrätt norrut längs den västra kanten av bassängen vid Lilla Bommen. Kanalen i Östra Hamngatan var i bruk till början av 1900-talet då den fylldes igen. I ett schakt i Lilla Bommen-området har återstoden av de järnvägsspår som anlades på 1800-talet påträffats. Denna lämning låg på ett djup av ca 1,5 meter under markytan och utgjordes bl.a. av resterna av en s.k. "vändskiva" för det stickspår som vid Lilla Bommen gått vinkelrätt norrut ut mot älven längs den västra kanten av bassängen vid Lilla Bommen.

Utvecklingen vid Järntorget och Rosenlund speglas väl av äldre kartor. Stads- och befästningskartorna från 1624 till mitten av 1700-talet ger intryck av en ständig omoch tillbyggnad av befästningarna. Först med de sena 1700-talskartorna får vi en tillförlitlig kartbild av området.

Kartan från år 1795 visar två bastioner. Hållgårdsbastionen som har legat under Esperantoplatsen och delvis in under Rosenlunds värmeverk. Den större bastionen Regeringen har legat mitt för Rosenlundshuset och sträckt sig fram till kvarteret Regeringen på den andra sidan av Rosenlundskanalen. Innanför denna befästningslinje fanns ytterligare befästningar uppe på Lilla Otterhällan.

Kurtinen mellan de två bastionerna bör ha legat under den västra kanten av Rosenlundshuset och under den östra delen av Spinnerihuset. Genom kurtinen fanns också en port för vägen ut mot Masthugget i sydväst – sedemera Karls Port – vilken sedan har gått över en bro vid vallgravens utlopp i Pusterviken. De äldre kartorna antyder att stränderna runt Pusterviken i övrigt har varit obebyggda. Det är först vid Masthugget som det fanns bebyggelse i form av bryggor och varv.

I slutet av 1700-talet, och strax före beslutet att riva befästningarna, börjar man fylla ut och exploatera Pusterviken.

Redan 1785 beslutades att flytta Järnvågen från Stora Hamnkanalen till Pusterviken och under åren fram till 1805 anlades förutom Järnvågspiren också ett antal byggnader.

En karta från 1810 visar dels Järnvågspiren med ett antal byggnader och dels att man fyllt ut ett stort område utanför Hållgårdsbastionen. Mellan denna utfyllnad och Järnvågspiren bildas då en stor bred hamnbassäng där den nyanlagda Rosenlundskanalen mynnar. Strax väster om Järnvågspiren fanns då också en mindre pir eller brygga, här kallad Västra piren.

Två yngre kartor från 1855 och 1869 ger sedan en något annan bild av området. Dessa visar bl.a. att man fyllt igen den östra halvan av den stora hamnbassängen, samt att man flyttat Rosenlundskanalen österut till dess nuvarande sträckning. Därvid har då en ny bredare pir, den s.k. Pustervikspiren, skapats mellan Järnvågen och Rosenlundskanalen.

Strax efter att Järnvågen lades ner 1889 fylldes området igen och den nya Masthuggskajen byggdes senare längre ut i älven.

Göteborg har alltid varit en viktig exporthamn för det svenska järnet. För att kanalisera och kontrollera den svenska järnexporten inrättade kronan s.k. järnvågar. Deras funktion var att hålla räkning på och taxera produktion och försäljning av järn. Dessutom kunde man upprätthålla och garantera det svenska järnets kvalitet.

Därför kom järnvågarna också att omfatta både kontor, magasin och våghus, samt i några fall också smedjor. Järnvågen i Stockholm var landets äldsta och inrättades redan under sen medeltid. Under 1600-talet tillkom järnvågar i Köping, Göteborg och Norrköping.

Tidigare gick också järnexport över såväl Gamla som Nya Lödöse. Det finns dock inga säkra uppgifter om att dessa städer skall ha hyst institutionaliserade järnvågar. Däremot finns indirekta uppgifter om någon form av järnvåg. I den äldre Västgötalagen (ca 1300) stadgas att man bötfälls för dåligt järn, eller om detta inte är märkt, d.v.s. kvalitetsstämplat.

Från ca 1440 installerades s.k. vräkare i hamnstäderna som hade till uppgift att kvalitetsbedöma och stämpla järnet. Vid slutet av medeltiden hade man infört vägnings- och vräkningsplikt i alla hamnstäder med utrikes sjöfart. Detta tyder på att det också måste ha funnits vågar i både Gamla och Nya Lödöse.

Göteborgs första järnvåg var från 1626 inhyst i bottenvåningen på det gamla rådhuset inne vid Gustav Adolfs torg Från 1673 låg järnvågen en kort tid strax väster om Tyska kyrkan och flyttade sedan år 1683 över till holmen i hamnkanalen vid nuvarande Brunnsparken. År 1785 flyttades järnvågen ut från hamnkanalen till Pusterviken där hamnförhållandena var bättre.

Redan nästkommande år hade man där hunnit uppföra två "bockar", samt en smedja och ett våghus. Vid 1800-talets början omnämns också kontorshus och två nya våghus. Av 1799 års karta framgår att järnvågspiren byggts ut till närmast full längd och dessutom hyser tre byggnader. Järnvågen som institution läggs ner 1889, men också fortsättningsvis drevs där manufakturer och partihandel med järn fram till den stora Järntorgsbranden 1947.

Resterna av den Västra piren i Masthugget låg på ett djup av ca 1,5 meter. Här fann man tätt nerslagna pålar och i flera rader längs pirens yttersidor. Under piren fanns glesare pålar.

Under piren lokaliserades den ursprungliga sjöbotten på ett djup av ca 3,0 meter. Ovanpå botten låg sedan ett ca 0,3-0,4 meter tjockt sand- och kulturjordsblandat lager som avsatts på sjöbotten.

En hel del fynd från 1600- och 1700-talet har samlats in från kulturlagret. Rester av Järnvågspirens östra del befanns drygt 70 meter väster om Statoil-macken (tidigare bakom Folkets Hus).

På 1,6 meters djup hittades en kraftig stenkonstruktion – som i sin tur vilade på en rustbädd av pålar och hammarband på ett djup av ca 3,8 meter. I fyllningen strax över piren framkom spridda planhuggna gnejsplattor som bör vara resterna av pirens gamla täckning.

.

Arkivstudier har utförts i syfte att samla bakgrundsmaterial inför undersökningarna. Krigsarkivet omfattar t.ex. krigssjöfartens verksamhet.

På krigsarkivet finns också kortregistret "Svenska örlogsfartyg". Sjöfronten utanför fästningsmurarna var av stor betydelse för försvaret av staden. Tanken var att hindra fientliga landstigningar, om försvarslinjen vid Älvsborgs fästning bröts igenom.

I arkiven finns uppgifter om staket. Detta antyder förekomsten av en pålspärr som består av vertikalt nedslagna pålar. Tidigt byggdes även sänkverk i sjön.

Sänkverket var i regel uppbyggt av timrade kistor med stenöverbyggnad. Kartmaterialet ger en bild av vad som kan påträffas i form av bryggrester, pålningar, kajskoningar och dykdalber.

Dykdalberna användes bl.a. som förtöjningspålar eller avvisare i hamnområdet. I staden fanns även en örlogshamn, strax utanför nuvarande masthugget. När eskaderns fartyg var uttjänta eller omoderna slopades dom.

En stor mängd fartyg slopades inom Göteborgs närhet mellan åren 1700-1875. Efter slopningen tillvaratogs ofta större delen av fartyget vid själva upphuggningen - såsom inventarier, skrov och järndetaljer. Det finns exempel på att kasserade fartyg användes som spärrar, eller fundament till bryggor eller kajer.

Det finns också uppgifter om att latrin och hushållsavfall dumpats i hamnområdet. Hamnen har muddrats och rensats från avfall och båtar som tagits ur bruk. Muddret fördes bort från stora hamnen och avsattes bl.a. på andra sidan älvfåran.

Mot bakgrund av genomgången av Krigsarkivet kan man inte utesluta att rester av slipar, pålverk, bryggor och fartyg kan påträffas vid Järntorget. Lämningarna av stadens äldsta fas finns inte redovisade på befintligt kartmaterial.

Vid Lilla Bommen finns rester av sänkverket kvar, kanske också fartygsvrak. Möjligen kan ett flertal av de slopade fartygen ligga upphuggna i de utfyllda områdena innanför och utanför sänkverket.

Ärenden som rör Göteborgs befästningshistoria är dokumenterade och utredda genom bland annat "Göteborgs befästningar och garnison" (1924). Den sjömilitära verksamheten i området har framför allt avhandlats i "Göteborgs eskader och örlogsstation 1523-1870" (1949) och i

Ernst Bergmans bok "Gamla varvet vid Göteborg 1660-1825" (1954). Om "Göteborgs historia. Näringsliv och samhälle" berättas utförligt i tre band utgiven 1996.

Bertil Kärnefelt