När så arbetarestadsdelen Olskroken (Redbergslid var stadsdelens inofficiella namn) börjat växa kom man på den goda idén att skapa en lek- och folkpark av Redbergets topp, som 1904 fick namnet Redbergsparken. Det blev en mycket omtyckt plats för alla barn med sandbacken i norr, de spännade bergsformationerna, träden att klättra i och musikpaviljongen. Även vid bergets fot i väster fanns en lekplats, så även om Olskroken mestadels bestod av enahanda landshövdingehus i ledsamma rader så fick stadsdelen i Redbergsparken en mycket fin rekreations- och samlingsplats.

På flygbilden tillovan kan man se att rivningar redan genomförts i Olskrokens trähusbestånd, vilket betyder att den är tagen tidigast 1972. Över Olskrokstorget skär järnvägsviadukten och på marken har det blivit busshållplats. Till vänster ses en låg träbyggnad mellan motorleden och järnvägsspåren. Det var Olskrokens Stationshus, som stod klart sommaren 1929, samtidigt med att det äldre (från 1877 som stod intill) succesivt monterades ned när det nya färdigställdes. Allt för att de resande skulle ha en vänthall under byggnadsarbetet. Detta blev en strategisk järnvägsknut för godstrafik då Bergslagsbanan, Bohusbanan och Västra stambanan möttes här. Från 1940-talet och till mitten av 1960-talet var stationen faktiskt Sveriges största i trafikomfattning. Härifrån styrdes all järnvägstrafik för Göteborg Västra, Frihamnen, Sanne-gårdshamnen och Sävenäs rangerbangård. Härifrån tog också många friluftande göteborgare under 1940-talet de s k sporttågen mot exempelvis Lerum och Olofstorp, där man vandrade ut i naturen. Persontrafiken blev pga saneringen av Olskroken och i brist på anslutande kollektivtrafik nära nog obefintlig här och upphörde sommaren 1980. Riddargatans spårväg hade upphört vid årsskiftet 1964/65 och 1984 revs stationshuset.

Uppe till vänster på flygbilden ses Ånässkolan som stod klar 1903. Dess arkitektur var utformad för framtida utvidgning, vilken genomfördes 1929 då partiet öster om tornet tillbyggdes i exakt samma stil som västra delen. Stadsdelens första skola, Redbergsskolan från 1883, ses här vid parkens södra sida.

Till höger anas Gubberos storgårdskvarter som i mitten av 30-talet började bebyggas mot Redbergsvägen med gula tegelhus på landeriet Gubberos mark. Tio år senare uppfördes de sista husen i de södra delarna mot Lagerströmsplatsen.

Olskrokens trähusbebyggelse fick i princip sin dödsdom när den föreslogs bli totalt avriven i saneringsprogrammet från 1962, framtaget av Göta Lejon. De köpte succesivt upp fastigheterna, reducerade underhållet till ett minimum varvid förfallet accelererade. Många hus tömdes på hyresgäster och pyromaner började härja. 1970 konstaterade Stadsbyggnadskontoret - föga förvånande - att bebyggelsen var mycket omodern och nedgången samt att en upprustning var otänkbar av ekonomiska skäl.

Samma år gjordes en sociologisk undersökning i trähusområdet som då hade c:a 3.150 hyresgäster i drygt 2.000 lägenheter. Den visade att även det mänskliga förfallet var påtagligt. Många ansåg att detta var en lika medveten politik som att låta bebyggelsen förslummas, eftersom bostadsförmedlingen slussade hit socialt missanpassade, alkoholister och folk direkt från fångvården. Brottsligheten ökade markant och otryggheten knäckte viljan att bo kvar hos de allt färre gamla invånarna, som självmant flyttade ut i stort antal. Istället sökte sig hemlösa hit, vilket ytterligare förvärrade situationen. 1971 kallade t o m en av Göta Lejons direktörer Olskroken för "en avstjälpningsplats". Ett påskyndande av evakueringen och saneringen ansågs därför synnerligen angeläget.

Olskroken blev, som sista sammanhängande arbetarestadsdel, föremål för en intensiv debatt för och emot sanering, främst bland dem som redan utan framgång engagerat sig i omvandlingen av Landala och Annedal. Man började nu på allvar reagera mot konsekvenserna av det ohejdade rivandet. Tvivel restes om det sjävklara i att all äldre, enkel bebyggelse skulle försvinna, och om det nya som tog dess plats alltid var att föredra. De boende bildade arbetsgrupper för att rusta upp delar av bebyggelsen. De ville visa att det fanns värden att värna och andra vägar än totalsanering att välja.

Det engagemanget gav dock lika litet resultat här som på andra platser. Kommunfullmäktige beslutade om total avrivning i slutet av 1973, men då hade rivingarna inletts redan drygt två år tidigare. 1979 godkändes så planen för det nya Olskroken som invigdes i september 1983. Då var det bara ett halvår sedan det sista landshövdingehuset (som låg vid Olskrokstorget) revs inom saneringsområdet, vilket innebär att Olskroken var en söndertrasad stadsdel i mer än tolv års tid.

Bild med text  från boken "Bilden av Göteborg" av Robert Garellick köp den här på Adlibris