Fyra vyer från Redbergsvägen, den ovan från 1961, övriga tre från 1967. Gatan breddades genom åren i omgångar och från 1927 togs förträdgårdarna bort för att främja handeln längs gatan och underlätta för trafiken. Redan när Olskroken började växa (och som en förutsättning för det) drogs spårväg hit ut 1881, som då vände nedanför Stigbergsliden. 1904 förlängdes den upp till Redbergsplatsen. Därefter har platsen omdanats nästan vart tionde år, allt efter trafikens behov. Till 1940 var den till stor del bebyggd och i mitten av 1950-talet gjordes en ombyggnad för att öka trafiksäkerheten, samtidigt som bensin- och taxistation samt kiosk byggdes. 1968 genomfördes ännu en stor omvandling då spårvägen drogs mitt över platsen med biltrafiken i cirkulation utanför, varvid kyrkogårdsmuren intill flyttades fem meter inåt, men huvudentrén bibehölls.

Det ljusa landshövdingehuset mittemot Elfvins på bilden var ovanligt nog arkitektritat, nämligen av J A Westerberg 1883. Notera att det och de bruna husen nedanför inte följer gatulinjen, utan ligger vinkelräta mot den övriga bebyggelsen i kvarteret och "hackar" ut mot Redbergsvägen. Det kvarteret eldhärjades helt i maj 1979, när det redan hade utrymts för rivning.

En föråldrad lagstiftning gav husägarna nästan alla rättigheter, men 1917 infördes en provisorisk hyresreglering som det första rättskyddet för hyresgäster. 1923 slopade man regleringen och hyrorna steg kraftigt. Protester och konflikter uppstod då mellan hyresgäster och fastighetsägare. I det läget startades i Göteborg ett trettiotal hyresgästföreningar, den första redan 1917 i Gamlestaden. Hyresgästföreningen hade hösten 1935 i en undersökning visat att husägarna gjorde stora vinster eftersom de ställde oskäliga hyreskrav för dessa ofta mycket enkla bostäder med ett allmänt eftersatt underhåll.

1936 uppstod en konflikt mellan hyresgäster och fastighetsägare i Olskroken. Positionerna var låsta och i oktober tog Hyresgästföreningen till strid. 900 hyresgäster sa upp sina kontrakt med krav på hyressänkningar, ökat underhåll samt modernisering, och husen förklarades i blockad mot nyuthyrning. Fastighetsägarna svarade då med vräkningar. 22 oktober 1936 avhystes första hyresgästen från sin bostad i denna konflikt.

Ingen hyreskonflikt i landet blev så omfattande som den i Olskroken. C:a 150 hus berördes och i början av 1937 hade 250 familjer avhysts och ungefär lika många hade lämnat sina lägenheter frivilligt, för att sätta press på fastighetsägarna.

Då inträdde regeringen som tillsatte en medlingskommision och i maj 1937 avblåstes konflikten med hyresgästerna som segrare. Husen skulle nu underhållas bättre och rimligare hyror fastställdes. Resultatet blev med tiden även en ny hyreslag.

På  bilden ovan ses Olskrokens brandstation i korsningen Olskroksgatan / Hökegatan. Med det arkitektoniskt väl inkorporerade övningstornet utgjorde byggnaden en karakteristisk profil i stadsdelen (se nedan). Här var till slutet av 1910-talet Göteborgs sista hästdragna brandspruta stationerad.

Brandstationen invigdes 1905 och var i bruk till 1956. Här blev senare tvättinrättning och 1959 öppnade Frälsningsarmén ett härbärge för lösdrivande pojkar. Fritidsanläggningen Olskroksgården flyttade in 1964.

Från 1972 fick brandkåren förvara sina gamla museiföremål i huset och det fanns planer på ett permanent brandkårsmuséum, men pengar anslogs aldrig trots ett kommunfullmäktigebeslut i saken. Den 2 februari 1978 revs brandstationen helt överrumplande, mot Historiska museets, Industrimuséets och stadsdelsföreningens vilja.

Vyn ovan, tagen från parken västerut 1970, är klassisk. Redan i början av 1700-talet använde sig gravören Johan van der Aveelen av en skissförlaga från Redberget för att på avstånd skildra staden Göteborg i Erik Dahlbergs Suecia-verk. An idag finns fyra riktpunkter kvar; de båda skansarna och Domkyrkans och Tyska kyrkans torn. Den tornförsedda byggnaden till höger i förgrunden var Olskrokens brandstation. Mer om den på sidan här.

Olskroksgatan

Olskroksgatan

Alla bilder här från Olskroksgatan är tagna 1970. Denna gata var, senare med Redbergsvägen, Olskrokens kommersiella pulsåder. I början av 1960-talet fanns c:a 300 butiker i hela stadsdelen - störst koncentration i staden - varav 75 här på Olskroksgatan.

Olskrokens trähusbebyggelse fick i princip sin dödsdom när den föreslogs bli totalt avriven i saneringsprogrammet från 1962, framtaget av Göta Lejon. De köpte succesivt upp fastigheterna, reducerade underhållet till ett minimum varvid förfallet accelererade. Många hus tömdes på hyresgäster och pyromaner började härja. 1970 konstaterade Stadsbyggnadskontoret - föga förvånande - att bebyggelsen var mycket omodern och nedgången samt att en upprustning var otänkbar av ekonomiska skäl.

Samma år gjordes en sociologisk undersökning i trähusområdet som då hade c:a 3.150 hyresgäster i drygt 2.000 lägenheter. Den visade att även det mänskliga förfallet var påtagligt. Många ansåg att detta var en lika medveten politik som att låta bebyggelsen förslummas, eftersom bostadsförmedlingen slussade hit socialt missanpassade, alkoholister och folk direkt från fångvården. Brottsligheten ökade markant och otryggheten knäckte viljan att bo kvar hos de allt färre gamla invånarna, som självmant flyttade ut i stort antal. Istället sökte sig hemlösa hit, vilket ytterligare förvärrade situationen. 1971 kallade t o m en av Göta Lejons direktörer Olskroken för "en avstjälpningsplats". Ett påskyndande av evakueringen och saneringen ansågs därför synnerligen angeläget.

Olskroken blev, som sista sammanhängande arbetarestadsdel, föremål för en intensiv debatt för och emot sanering, främst bland dem som redan utan framgång engagerat sig i omvandlingen av Landala och Annedal. Man började nu på allvar reagera mot konsekvenserna av det ohejdade rivandet. Tvivel restes om det sjävklara i att all äldre, enkel bebyggelse skulle försvinna, och om det nya som tog dess plats alltid var att föredra. De boende bildade arbetsgrupper för att rusta upp delar av bebyggelsen. De ville visa att det fanns värden att värna och andra vägar än totalsanering att välja.

Det engagemanget gav dock lika litet resultat här som på andra platser. Kommunfullmäktige beslutade om total avrivning i slutet av 1973, men då hade rivingarna inletts redan drygt två år tidigare. 1979 godkändes så planen för det nya Olskroken som invigdes i september 1983. Då var det bara ett halvår sedan det sista landshövdingehuset (som låg vid Olskrokstorget) revs inom saneringsområdet, vilket innebär att Olskroken var en söndertrasad stadsdel i mer än tolv års tid.

Kullen på bilden ovan rymmer ett skyddsrum, alltså är den tagen under kriget. Till vänster går Olskroksgatan in och vid fontänens damm ser vi den äldre generationen hjälpa den yngre till ett längre liv genom att avstyra onödiga drunkningsolyckor.

Få platsbildningar har råkat så illa ut för trafikens ökande behov i Göteborg som Olskrokstorget. De första landshövdingehusen uppfördes här 1884, men det kom att dröja till 1896 innan själva torget uppläts till försäljningsplats sedan det blivit ordnat. Dess placering var ur affärssynpunkt väl vald. Här passerade landsvägen mellan den inre staden och inlandet i öster och den då livligt trafikeradeGullbergsån flöt in från älven och bytte här namn till Mölndalsån.

Den 6 juni 1930 (på Svenska Flaggans dag) invigdes fontänen "Elementernas kamp" vid torgets norra sida där en liten grönyta också anlades. Torghandeln här hölls i det fria onsdagar och lördagar och var mycket uppskattad. Kunder kom även från närliggande stadsdelar och många avlägsna platser i staden. Redan i början av 1930-talet var det tal om en saluhall på torget, men någon sådan byggdes aldrig.

Idyllen blev inte långvarig. 1934 startade bygget av den väldiga järnvägsviadukten som sneddade över torget för att förbinda Västra stambanan med Västkustbanan. Torghandeln drevs vidare, men när de långa godstågen drog förbi däruppe ljöd det så öronbedövande att alla samtal fick avbrytas. Regnvatten och kolstybb droppade ner på matvaror och torgpublik. Platsen var anvisad av stadens torgmyndigheter, men både kunder och torghandlare var missnöjda. Sedan de tyska permittenttågen börjat gå passerade även persontåg och klosetterna stängdes väl knappast vid passagen över Olskrokstorget. Skyddstak efterfrågades. Förhållandena åskådliggörs på bilden här under från 27 november 1941. Där ses i bakgrunden en av Kioskbolagets små byggnader som utgjorde ett originellt inslag i stadsbilden. De var röd-vita och åttkantiga med en svartmålad katt i takspirans topp och fanns på flera strategiska platser, t ex intill Stora Teatern.

Torghandel Under Järnvägsbron

Den fullständiga dödsstöten fick torget när skapandet av Olskroksmotet och Tingstadstunneln inleddes 1961. Då uppfördes här en ny järvägsviadukt

och inför det stora trafikarbetet kulverterades Mölndalsån. Samtidigt gavs Säveån nytt utlopp i Göta Älv, Renströmska badinrättningen revs och fontänen på Olskrokstorget monterades ned för att förvaras i Gatukontorets magasin. Den fick ny placering framför S:t Paulikyrkan, där den återinvigdes sommaren 1971.

I mitten av mars 1963 flyttade torghandeln "temporärt" söderut till Lagerströmsplatsen i Gubberoområdet. Där blev fiskhandeln allt mer tongivande. Ombyggnaden av Olskrokstorget beräknades ta fyra år, sedan skulle handeln få flytta tillbaks under viadukten till Bauersgatan. Men så blev det inte, det var först i samband med att nya Olskrokstorget invigdes i september 1983 som återflytten genomfördes.

Till höger på bilden ovan från slutet av 1950-talet ses landshövdingehus byggda av staden runt 1936 som ersättningslägenheter för utdömda fastigheter och "för eljest mindre bemedlade". Gavelhuset i tegel i bakgrunden uppfördes 1944 som det första i Göteborg efter en ny metod utan byggställningar. Huset murades upp inifrån och fick en så kort byggtid som nio månader, från schaktning till inflyttning.

1958 togs beslutet av bygga Tingstadstunneln som ett led i lösningen av en allt besvärligare trafiksituation i staden. Fyra år senare beslutade man om första etappen av E6:an (då kallad Riksväg 2) och att järnvägen därmed skulle läggas i tunnel. Arbetena med Gårdatunneln påbörjades 1964 och 1968 invigdes den över 2 km meter långa sträckan från S:t Pauligatan till Almedal. Samma år stod Tingstadstunneln klar ihop med motorleden därifrån till Örgrytevägen. Två år senare byggdes leden vidare till Mölndal.

Denna trafiklösning blev förödande för stadsdelen. Inför arbetet med järnvägstunneln revs 1966-67 de då blott trettioåriga landshövdingehusen här, och totalt kom trafiken att direkt eller indirekt sluka c:a 1.250 lägenheter på Gårda.

Bilden ovan är tagen på Svenska Flaggans dag 1955, och visst flaggas det blå-gult uppe på Redbergsparken. Här ser man ut från Skansen Lejonets kulle, eller Gullbergsklippan, över rangerbangården mot Olskrokens skärm av landshövdingehus.

Bilder med texter från boken "Bilden av Göteborg" av Robert Garellick Adlibris