Redbersvägen

Redbergslid — det var från början just denna lid, som nu heter Redbergsvägen. Namnet kom sedan att användas om hela stadsdelen, där landeriet Redberg en gång legat. Liden upp genom Olskroken var "en dyväg av obestämt djup" ännu vid slutet av förra århundradet. På nästa bild, från Redbergsplatsen, ser den fortfarande ut som en dyig väg. Här har den blivit bättre, och fått spårvagnsspår. Husen är typiska för Redbergslid och Olskroken, landshövdingehus, liksom i många andra stadsdelar från den tiden. Husen har förträdgårdar, som var vanliga i Göteborg, innan bilarna tog över.

Mitt i bilden ligger Skansen Lejonet, Erik Dahlbergs borg från 1689. Före den låg Gullbergs Fäste här, en befästning som spelat stor roll i dessa gränstrakter. Redan på den tiden gick landsvägen österut där förbi, även den eländig och sumpig. Med den nya bebyggelsen i slutet av 1800-talet strålade fler vägar ut från Redbergsplatsen-Ånäsvägen, Härlandavägen, den gamla Danska vägen och Redbergsvägen, som var närmaste förbindelsen ner till stan.

 När det blev dags att dra spårväg ut i förorterna var det Redbergsvägen som fick den äran. Men det var inte alldeles självklart. Många hyste betänkligheter mot att dra spårvägen uppför den branta liden.

Det fanns en nybyggnadsperiod mellan 1880-talet och 1980-talet. Den inföll för Olskrokens del på 1930-talet. Då byggdes hela högra sidan av Redbergslid, från stan räknat (tv i bilden). Fast enligt gammal oskriven hävd var detta inte "riktiga" Olskroken - det låg på andra sidan gatan. Under 30- och 40-talen byggdes också Norra Gubberogatans stora stenhus, samt biografen Flamman, som nu övertagits av Finska pingströrelsen.

Ingenting är kvar av det gamla Olskroken, på gott och ont - stadsdelen var mot slutet ganska förfallen. Rivningen började i slutet av 1970-talet. 1984 invigdes nya Olskroken. När dessa 80-talets tegelpalats skulle byggas bemödade man sig att inte göra om misstagen från Masthugget, Landala och Annedal. Här skulle inte bara bli huslimpor på höjden. Man försökte återskapa lite av den gamla gårds- och gatustråkskaraktären. Stadsdelen skulle få lite mer mänskliga dimensioner än sina föregångare på nybyggnadsområdet. Men de gamla Olskroksborna kände inte igen sig. De allra flesta försvann, och nya hyresgäster kom i stället.

Försvann gjorde också den sista hästbrandkårens hus i hörnet Olskroksgatan-Hökegatan. Gamla Redbergspojkar och -flickor gjorde fåfänga försök att rädda sitt brandkårshus, men förgäves. Det åkte med när resten av gamla Olskroken revs.

Redbergsplatsen

Redbergslid byggdes ungefär samtidigt med övriga Olskroken, och med samma typ av hus och hyresgäster. Stadsdelen fick sitt första skolhus 1881, och året därpå stod S:t Pauli kyrka färdig. Den ritades av kände Adrian Peterson och byggdes på kullen Höga Lyckan, som tillhört landeriet Gubbero. Det fanns mer världsliga nöjen också. Redbergslid fick sin egen folkpark med paviljong för artistuppträdanden. Men långt dessförinnan hade det legat flera krogar i området - på 1700-talet Rebbas krog, som senare blev Danska Värdshuset. Här låg också Pryssekrogen, Bagaregårdens värdshus och längre ner Gullbergsbro värdshus. Men detta var ändå utmarker, och ända in på 1890-talet hade stadens styrande ljumt intresse för förorterna i öster och väster. Först när spårvagnen kom strax efter sekelskiftet bröts isoleringen.

Renen

När Olskroken var rivet och återuppbyggt enligt ny modell, så stod Redbergsplatsen i tur. Där låg kv Renen, en lång räcka med landshövdingehus. Även de hade fått stå vind för våg i många år, och såg illa medfarna och förfallna ut. Så fram med rivnings- och nybyggnadsplaner! Men här sa befolkningen Stopp. Man protesterade och agerade, skrev namnlistor och debattinlägg i pressen. De presumtiva nybyggarna svarade och försvarade sina planer:

- Kv Renen var angripet av hussvamp, och sånt går inte att utrota. Men det sprider sig. Rivning är enda alternativet. (Man såg i andanom hur svampen åt sig ner mot stan, för att sluka allt i sin väg.)

Efter oräkneliga turer, och efter ingripande av bl a kulturhuskämpen Gunnar Tärby, blev det plötsligt tvärvändning.Ägaren, ett allmännyttigt bostadsföretag, sålde till ett annat, och plötsligt var det inte alls omöjligt att bygga om längre. Renoveringen satte igång i mitten av 1980-talet. I dag står en läcker pastell-länga med landshövdingehus vid Redbergsplatsen (th i bilden), till Redbergsbornas och andra göteborgares glädje. Det är nästan det enda som är kvar av gamla Olskroken.

Text o bilder ovan ur boken Göteborg -då och nu/Ingrid Wirsin

Flamman

F d biografen Flamman  Redbergsvägen 19, Sten Branzell 1935, ligger på en kilformad liten tomt som en strömlinjeformad maskin. Hörnet på den vitputsade byggnaden är rundat med smala fönsterband på andra våningen Vestibulen med trappan upp till foajén ligger i en frilagd, starkt uppglasad byggnadskropp med utsvängt skärmtak, allt typiskt funktionalistiska drag (jfr biografen Kaparen [223]). Salongen rymde 684 platser i en tid av intensivt biografbyggande, också i stadens utkanter. Flamman stängde 1982 och används idag som frikyrka. Strax intill ligger i väster

Gubberos storgårdskvarter

Gubberos storgårdskvarter  , byggt efter en stadsplan reviderad på Åhrénstid. Två slutna kvarters sidor bryts av de korta lamellhusen på norrsdan som öppnar den stora parklika gården mot Redbergsvägens butiksgata. Kvarteret är bebyggt med enkla 6-7-våningshus i tegel, ritade av olika arkitekter. De är av ett slag som var vanligt vid den här tiden i de centrala delarna av Göteborg och knappast särskilt funktionalistiska. Litt: Byggmästaren 3-1935.

Text och bilder är hämtade från Boken Guide till Göteborgs Arketektur  Bokus

Patronernas Villa

I utkanten av Olskroken byggdes dessa gedigna stenhus. Det vänstra tornhuset kallades järnvägsmannahuset, det högra innehöll tjänstemannabostäder för Gamlestadens fabriker och kallades "Patronernas villa". Idag är det Tidbloms hotell och restaurang som huserar i huset. Mest intressant på bilden är området bakom husen. Sankområdet gick under namnet Kodammarna. Området låg länge outnyttjat. Så småningom kom det till användning för kolonitomter, hundgårdar, småbåtsvarv och liknande. Lägg märke till kodspråket nedtill på vykortet. Ingen utomstående skulle kunna läsa meddelandet — kanske en kärleksförklaring.

Olskrokens Järnvägsstation

Olskrokens järnvägsstation. Den var en knutpunkt för alla som bodde i de östra stadsdelarna i Göteborg. Man kan tänka sig att den som skickade vykortet medföljande text hade stigit av tåget just här: "24.3.1911. herr HJ. Stillingsön. Jag får skriva några rader till dig och fråga hur du mår jag mår bra och håvas att du jör dätt också, jag är på renströmska badanstalten, nu får jag sluta ajjö mäd dig min adress är Renströmska Badanstalten, Olskroken".

Olskroken var en typisk arbetarstadsdel. Landshövdingehusen dominerade stadsbilden. In i husen flyttade givetvis göteborgare men också i stor omfattning den tidens invandrare: smålänningar, västgötar, dalslänningar, bohuslänningar och folk frän norra Halland. Torget ser öde och sorgligt ut. Annat var det under torgdagarna: dä var där liv och rörelse i varje vrå.

Ånässkolan

Ånässkolans första del var klar 1903. Liksom mänga andra byggnader, som restes under slutet av förra seklet och i början av detta, var den försedd med ett torn. Kanske för att markera de gamla goda relationerna mellan skolan och kyrkan. Prästen var länge självskriven ordförande i skolstyrelsen. Arkitekten som ritade skolan hette Y Rasmussen. Vid den här tiden dominerade skolan sin omgivning med sitt upphöjda läge på berget hörnet Olskroksgatan Falkgatan. 1929 tillkom en flygel också på andra sidan tornet.

St.Pauli Kyrka

När Göteborgs invånarantal ökade behövdes fler bostäder. Sådana byggdes också. Nya förstäder växte upp i Masthugget, Majorna, Landala och Olskroken. Arbetarbefolkningen behövde också ett andligt hem, nära inpå. Annars kunde man riskera att de inte gick till kyrkan. Masthuggskyrkan, Oscar Fredriks Kyrka, Johanneskyrkan — alla kom de till av detta skäl och för att ingen plats längre fanns att köpa i Domkyrkan. Så kom också St Paulikyrkan till. Den var avsedd för Olskrokens, Gamlestadens och Redbergets invånare.

Redbergsparken

Vad skulle arbetarfamiljerna göra på sina lediga lördagskvällar och under söndagarna? De tog sin matkorg, sina filtar och kaffeflaskan i tidningspapper och drog sig ut i grannskapet. De låg på Sjöbergen i Majoma och tittade på fartygen, de höll till i Krokängsparken på Hisingen. På Kvibergs ängar låg de och spelade kort och såg på ryttartävlingar. På Redberget restes 1886 en paviljong med en scen på vilken artister kunde framträda. Paviljongen revs 1936. 1 dag finns där en ny.